Angelägen debut om smärtsamt öde

Mari växer upp som sladdbarn i ett torp på den österbottniska ön Eskilsö, tillsammans med modern och ett gäng äldre syskon som antingen kommer och går eller en efter en lämnar barndomshemmet. Den dragspelande fadern lämnade familjen för gott efter Maris födelse, något som mamma Susanna mer eller mindre medvetet lastar flickan för: Mari sliter och släpar i hushållet och tas ur skolan när det inte vill sig med läsningen.

Hennes kärva, och djupt orättvisa, tillvaro har en ljuspunkt endast i godhjärtade storasystern Linda och, kanske, i Maris egen outsinliga förmåga till lojalitet. Man skulle kunna kalla hennes trofasthet mot modern och hemmet för dumsnäll osjälvständighet, vilket människor omkring henne också gör genom hela hennes liv, men jag tror snarare att hennes tillgivenhet är den bästa överlevnadsstrategi hon har till hands.

I tonåren blir hon under vidriga omständigheter gravid med dottern Tora. Mari har bara flickans bästa för ögonen, fast besluten om att hon ska få ett annat liv än det hon själv haft. Men hennes förmåga att skydda räcker inte in i vuxenlivet och när hon ser Tora välja en man som inte behandlar henne väl, är känslan av vanmakt och det oundvikliga arvet kompakt. Berättelsen om Mari varvas med den om Tora som i bokens inledande kapitel efter många år av misshandel äntligen vågar ta steget att ta med sig barnen och fly sin make.

Josefine Sundström är känd från underhållningsteve. Det brukar vara skäl nog för skeptiker att dra öronen åt sig redan i förväg, men det rekommenderar jag att man låter bli i det här fallet. Sundströms debut Vinteräpplen är på det hela taget en lyckad sådan, en både initierad och ofta välskriven berättelse.
I början förlorar sig Sundström stundtals i något slags längtan efter snygga formuleringar – det stör, det ska erkännas – men allt eftersom låter hon storyn breda ut sig. Språket blir det verktyg hon tar för att smidigt berätta,
i stället för att vara ett mål i sig.
Det är ett bra val, för det är historien om dessa kvinnoöden i Österbotten – och därmed skildringen av Finland under krig och efterkrigstid – som är det beaktansvärda. Sundström skriver själv i efterordet att romanen har självbiografisk grund, och det kan förstås vara ett av skälen till att den känns så angelägen.
I synnerhet Maris smärtsamma öde är så innerligt och insiktsfullt skildrat att det skär i läsarhjärtat.

Som kvinnogenerationsroman påminner den något om Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna – även om jag tycker att Sundström klarar språkhanteringen bättre. Det finns inget litterärt storslaget
i Josefine Sundströms debutroman, men däremot något mycket lovande. Jag hoppas att hon har fler starka berättelser på lager.