Den brutala våldtäkten och mordet på en 23-årig kvinna i Dehli har väckt starka reaktioner, och synliggjort villkoren för Indiens kvinnor. I högsta grad nödvändigt - den här frågan är alarmerande viktig (ni har väl läst Marie Ströms artiklar i UNT 8 och 9 januari? annars: gör det! Artiklarna hittar du här och här).
Den amerikanska författaren och journalisten Katherine Boo bidrar med boken Bakom det evigt vackra till debatten om livsvillkoren i Indien. Hon skriver inte specifikt om kvinnornas situation, utan om invånarna i slumområdet Anawadi utanför Mumbais flygplats. Med sin berättelse vill hon ge röst åt dem som ingen röst har i det indiska samhället - och skapa förändring.
Under fyra år levde hon nära människorna i slummen och följde dem i deras många gånger farliga och smutsiga vardag, präglad av fattigdom, kastsystem och korruption. Researcharbetet är gediget och stoffet högintressant. Men tyvärr är boken ganska illa skriven. Framför allt stör den litterära ambitionen. Det här är ingen renodlad reportagebok. I stället har författaren valt att skildra livet i slummen ur de olika personernas perspektiv, som vore det en roman, men med dokumentära anspråk. Inget fel med det, egentligen, men här
blir det inte trovärdigt. Porträtten är många gånger är alltför svartvita: några är goda och kämpande, andra är onda och korrupta. Författarens sympati lyser igenom.
Även om det skulle vara "sant" att personerna var på det här viset, blir det
ointressant som litteratur. Greppet som är tänkt att skapa närhet och inlevelse, får motsatt effekt. Dessutom tyngs prosan ner av stycken med information och fakta.
Nej, jag hade hellre sett att Boo hade zoomat ut kameran och skildrat personerna med mer distans, för att få fram styrkan i berättelsen. Hon har ett ärende och ett högst angeläget material - det är värt en bättre behandling.