André Brink väljer att inte tiga

"Det började med språket" skriver den sydafrikanske författaren André Brink i sina i dag på svenska utgivna memoarer Skiljevägar. Fastsurrad på sin gamla svarta barnsköterska Aias rygg lyssnade 2-åringen André till sothokvinnans sånger och berättelser om sitt folk.
Men det var inte i första hand berättelserna som författaren långt senare kom att minnas, utan själva språket, dess rent materiella egenskaper som ljud och rytm. "Så om folk i dag tror att det var apartheid eller något sådant som fick mig att börja skriva så har de fel", skriver den författare som mer än kanske någon annan förmedlat bilden av det rasistiska apartheids vedervärdiga brott till resten av världen.
Skiljevägar, förtjänstfullt översatt till svenska av Britt Arenander, är en vindlande rik berättelse om människan och författaren André Brink, hans uppväxt i en familj där den rådande samhällsordningen var lika självklar som omedveten, en historia om hans gradvisa insikter om systemets vansinne, hans studier vid universitet och hans första romanförsök.

Med romaner som Ut ur mörkret, Rykten om regn, En torr vit årstid och Ett ögonblick i vinden har han ökat omvärldens kunskaper och insikter om Sydafrika. Också i Sverige har Brink en stor läsekrets.
Skiljevägar är sin genrebestämning som "memoarer" till trots, i långa stycken en typisk Brinktext med tydligt släktskap med hans romaner. Det mesta man som läsare minns av berättelserna i romanerna har sitt ursprung i verkliga händelser som författaren själv eller människor i hans närhet upplevt. "Till sist lämnas ingenting oanvänt" heter det på ett ställe. När prosaförfattaren Brink så finner lämpligt lämnar han kronologin och huvudspåret för längre eller kortare avstickare på de sidovägar som hela tiden öppnar sig och ägnar sig åt sin utomordentliga förmåga till gestaltning som handlade det åter om ren fiktion.

Alla namngivna personer, kända eller okända, får sin karaktäristik i längre eller kortare formuleringar, alla träffsäkra och målande som bara en språkets mästare med betydande människokunskap förmår. Till dem som ägnas stort utrymme hör poeten och väninnan/älskarinnan Ingrid Jonker, med vilken författaren delade några stormiga år vid mitten av 60-talet. Nu ägnas hon en senkommen hommage. Men också flera författare vars namn nått långt utanför Sydafrikas gränser får generöst utrymme, bland dem Breyten Breytenbach och Nadine Gordimer, medan författarkollegan J M Coetzee bara nämns i förbigående vid ett enda tillfälle. Desto fler är de författare i resten av världen som Brink finner anledning att referera till.

Att Brink efter en tid valde bort dramatiken berodde inte på att han förlorat intresset för genren; svårigheterna att kringgå censuren visade sig vara närmast oöverkomliga, medan romaner oftast kunde hinna ges ut och spridas innan censuren slog till och stoppade fortsatt distribution och försäljning.
Den som väntar sig insyn i författarverkstaden går i stort sett tomhänt från läsningen av Skiljevägar. Desto mer har Brink att berätta om författarnas svårigheter med själva utgivningen av sina böcker, där censuren ständigt hittade på nya konstruerade skäl att ingripa och stoppa oönskad litteratur. Närmast tragikomiska är anklagelsepunkterna mot den bojkottade romanen Ut ur mörkret; att bojkotten samtidigt innebar Brinks världsberömmelse hade de bigotta myndigheterna kanske inte räknat med. Den svenska utgåvan som kom 1977 marknadsfördes exempelvis som "den sydafrikanska kärleksromanen som inte får läsas i Sydafrika".
Närmast den skrivande André Brink kommer man i avsnittet om sestigerrörelsen, där Brink var en av de ledande gestalterna. Den nya generationen sydafrikanska författare som skrev på afrikaans fick alla känna på censorernas och säkerhetspolisens hårda nävar

För den intellektuelle globetrottern André Brink blev det allt mer outhärdligt att leva och verka i hemlandet. Apartheids värsta förtryck var våldet mot människors tankar och känslor, menar Brink. Periodvis bodde han därför i Paris, och lockelsen att bosätta sig i Frankrike för gott blev allt starkare.
Några avgörande händelser som massakern i Sharpeville och mordet på Steve Biko, men även upplevelserna av studentrevolten i Paris 1968 då Brink råkar befinna sig där blir till sist det som ändå får honom att återvända "hem". Det är i Sydafrika han har sin uppgift som ordens brukare. Och trots sina försäkringar om att han inte är eller vill vara en politisk författare blir det alldeles uppenbart att det är precis vad han är. Varken Israels politik mot palestinierna eller det egna hemlandets nya korrumperade ledning undgår Brinks hårda fördömanden. Om det nuvarande ANC skriver han: "Dagens regim vanärar partiets historia." Och slutsatsen i hans innehållsrika, lättlästa och oavlåtligt engagerande memoarer är kristallklar: "Min tid av tystnad är förbi."
Ett löftesrikt credo av en författare som aldrig valt att tiga.

André Brink väljer att inte tiga

Han skriver om Sydafrikas historia av censurerade författare och att dagens ANC är en skymf mot partiets historia. I André Brinks memoarer finner Cristina Karlstam en motvilligt politisk författare med en enastående gestaltningsförmåga.