Marianne Jeffmars senaste roman, Älska mig – ändå! Är ett hänsynslöst avklädningsnummer. Den andliga striptease huvudpersonen, Anna Maria, ägnar sig åt är plågsam. Hon beskriver hur männen i hennes liv, alltifrån pappan och framåt, tvingat in henne i andra livsformer än dem hon själv skulle ha valt.
Så småningom börjar hon ana att hon kanske sålt ut sina barn för att kunna ägna sig åt ett författarskap som är livsnödvändigt för henne, men som hon ändå inte tycks tro på. Nu vill hon ha absolution för att det blev som det blev. Ropet skallar: Älska mig – ändå!
Baksidestexten informerar om att romanen är Marianne Jeffners uppgörelse ”med sitt liv som författare, maka, mor och dotter”. Med vetskap om detta måste jag kalla henne modig. Hennes bild av Anna Maria, en kvinna övertygad om att hennes cancer hänger ihop med hennes livssituation, är allt annat än sympatisk.
Fram träder en person, belastad av vetskapen att hon var sin hemstads mest framgångsrika studentska. Självöverskattning och självförakt växlar hos henne. Bland annat påstår hon sig ha jämnat yrkesvägen för alla sina män.
För tyske Friedrich, far till Anna Marias fyra första barn, betalade hon utbildning och uppehälle. Unge Staffan, far till hennes femte barn, fick åka snålskjuts på henne i deras gemensamma doktorsavhandling. Samtidigt utsatte han hennes döttrar för övergrepp av skiftande slag utan att hon verkade se. Man nummer tre, som kom ur arbetarklassen, räddade hon in i affärssocieteten genom ståndsmässiga middagar och liknande, och nummer fyra, en författare med skrivkramp, föste hon åter upp på skrivarbanan, allt enligt egen utsago.
Skickligt beskriver Jeffmar denna nakna Anna Maria, där hon breder ut sig om sitt liv utan en susning om hur infantil hon ter sig.
Man kommer henne inpå huden genom samtal hon för med en terapeut, som uppenbarligen är en annan aspekt av Anna Maria själv. Som en svart, krävande skugga svävar fadern över sin trasiga dotter som hakar upp sig på ord som en Aspergersjuk och visar samma egoism och brist på empati.
Anna Marias vuxenblivande äger rum i det moraldompterade 1950-tal där en gravid studentska var något helt och hållet uteslutet och föräldraauktoritet fortfarande var norm.
”Mamma kom och hjälp mig!” Så ropar Anna Maria på första romansidan. Men mamma är död och döttrarna vill inte veta av henne. En av dem till och med ifrågasätter om författare bör skaffa barn.
På slutsidorna sitter Anna Maria med sin förtvivlade undran om ”det är möjligt för mig att bli älskad” – ändå!