Anders Paulruds sista bok

I det författarskap som Anders Paulrud inledde 1994 med romanen Det regnar i Wimbledon, har han rört sig över ett brett spektrum av ämnen. Alltifrån mansrollens villkor och samlevnadens alla fallgropar till den diskussion om romankonsten som brukar infinna sig med jämna mellanrum i litteraturdebatten. Det har också funnits starka självbiografiska strömmar i Paulruds böcker. I Amamamor berättade han om sin sena upptäckt att den biologiska modern var än annan än den mamma hos vilken han växte upp. Och i Kärleken till Sofia Karlsson var temat en nyss genomgången operation av en hjärntumör och händelserna därefter, då den unga kvinna han sammanlevde med inte längre ville finnas vid hans sida. Det var med den sistnämnda romanen Anders Paulrud framträdde på Bokens dag i Uppsala för några år sedan och tog den smockfulla stadsteaterns publik med storm. Där fanns en stor portion humor uppblandad med en hel del självironi när författaren berättade om de böjningsmönster som gäller för den sårbara kärleken när den utövas i överensstämmelse med det tjugoförsta århundradets grammatik.

Knappast trodde väl någon att det var ett författarskap som snart skulle tystna för gott, när Anders Paulrud i våras publicerade romanen Som vi älskade varandra. Här fanns en generationsberättelse förlagd till Stockholm och med en hel del interiörer från Aftonbladets kulturredaktion, där författaren arbetat i många år. Men även konstnärsmyten och frågan om den traditionella romanformens bärkraft hörde till det som avhandlades. Dessutom var det en bok som ännu en gång visade med vilken fjäderlätt exakthet Paulrud bemästrade de konstnärliga uttrycksmedlen. Den detaljskarpa sensualismen och precisionen i återgivningen av sinneförnimmelserna men också människokunskapen var av det mästerliga slaget.
När författarskapets sista bok Fjärilen i min hjärna kommer ut i dag är dess upphovsman själv borta. Han dog för några veckor sedan i lungcancer. Det är om hans sista tid i livet romanen handlar. Den har formen av en dagbok eller rapportbok om förloppets gång, medan sjukdomen undan för undan tar överhand och krafterna sviktar. Vore det tv, kunde man tala om en direktsändning.

Ändå har det blivit en berättelse med en hel del integritet gentemot den som svarar för bokens alla förtroenden. Men också skriven med respekt för läsaren. Det finns inga ord som ger döden mening, säger författaren på ett tidigt stadium. Den ärligheten behåller han den i korta avsnitt och i fyra kapitel indelade boken igenom. Paulrud intar en behärskad hållning inför vad som väntar. Läsaren får vara med och dela hans upplevelser. Även om tonen ofta är försiktig och eftersinnande, är det starkt berörande iakttagelser och tankar som förmedlas. Det ger innehållet en tyngd som lika ofta ligger hos orden som mellan dem.
Boken följer sjukdomsförloppet från att de första symtomen med bland annat en ihållande hosta uppträder. Men Anders Paulrud riktar också uppmärksamheten åt andra håll. Ändå är det givetvis de egna reaktionerna som står i förgrunden och yttre skönjbara tecken som viktminskning och aptitlöshet. Tidigt infinner sig också en lågmäld sorg över vad som pågår. Samtidigt sker en reduktion av vad som blir viktigt, när tiden är utmätt, till livets mest basala sidor. Blyertspennorna fyller allt fler sidor i anteckningsboken.

Därutöver ges även en hel del utrymme åt samvaron med den förutvarande hustrun Solveig, som tidigt i det förhållande som en gång fanns lovade att vara hos honom när han skulle dö. Kärlek kan se ut på olika sätt. Den närhet som återuppstår rymmer de flesta kvaliteter som man kan förknippa med en sådan känsla. Anders Paulrud berättar också om den sista resan till det Paris som varit den stad som alltid framstått i ett särskilt ljus i hans liv. Ett barndomsminne han ofta återvänder till handlar om den gången man opererade bort polyperna och pappan var med när han sövdes. Och just minnet av honom ingår bland de tankar som ger en smula trygghet när så mycket annat går ut på att hålla rädslan stången. Viktig i detta sammanhang är även den röntgenbild som återfinns på omslaget från hjärntumörens tid. De konturer av en fjäril som här avtecknas ges en skönlitterär och lyrisk tolkning och det är ett av de få tillfällen i boken då Paulrud gör avsteg från uppfattningen om ordens begränsning i försöken att bemästra det som väntar.

För annars är det inte minst med saklighet Anders Paulrud letar efter ett sätt att förhålla sig till och ta in den verklighet som innebär att allt förblir vid det vanliga och ingenting kommer att förändras, bara för att han själv är borta. Det är inte svårt att se att det krävs en hel del inre styrka och inte så lite av mod för att våga hålla fast vid en sådan uppfattning. Även om vi som kände honom nog inte riktigt håller med. "Jag lämnar världen som den är", blir hans egna slutord i boken. I en tid när döden göms undan genom omskrivningar, så mycket handlar om att leva i nuet och frågorna om livets innehåll och mening reducerats till underhållning eller trivialkultur och blivit yta, har Anders Paulrud skrivit en bok som måste betecknas som det viktigaste som givits ut på mycket länge.

Anders Paulruds sista bok

Anders Paulruds i dag utgivna berättelse om sin sista tid som människa på jorden hör till det viktigaste i bokutgivningen på mycket länge, skriver Bo-Ingvar Kollberg.