När jag läste Björn Sundbergs ”Teaterkritiska fragment” vill jag minnas att min första tanke var: den här typen av kritik skrivs inte längre. En akademiskt förankrad kritik som sätter analys och saklighet framför snärtigt formulerade förenklingar. En kritik som inte längre får plats på kultursidorna. Vilket, tror jag, bör beklagas. För om kultursidorna upphör med att hämta näring, såväl språkligt som idémässigt, från universiteten riskerar de att helt gå ner sig i den ljumma journalistprosans innehållslösa och dödstråkiga träskmarker.
Det är därför med viss glädje jag tar mig an en ny volym med Sundbergs texter.
Denna gång har Sundberg, till vardags är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, samlat texter i det kortare formatet, skrivna från 70-talet och framåt, främst om litteratur och scenkonst.
Tyngpunkten ligger vid bokens första del, som Sundberg valt att kalla ”Nedtecknat vid skrivbordet”. Här avhandlas en rad olika ämnen: Kristina Lugns hemlösa längtan, Verdis Shakespeare-operor, Strindbergs sena historiedramatik, Ekelöfs kiss- och bajsdikter. För att nämna några.
Finns det då något gemensamt tema för texterna, någon röd tråd i boken? Egentligen inte.
Men jag finner ändå att vad man skulle kunna kalla det mimetiska problemet, alltså konstens förhållande till och återgivande av verkligheten, vara en fråga författaren tycks särskilt intresserad av.
Sundberg skriver bland annat om hur Ernst Brunner i sina dikter visar på konstens förmåga att skapa distans till en plågsam verklighet. Men här tas också den större frågan upp: Kan konsten, eller ska den ens försöka, spegla verkligheten? Sundberg citerar Katarina Frostenson: ”Inte en spegling av men ett svar på verkligheten / skall konsten vara”.
Men kanske finns trots allt en ofrånkomlig koppling mellan språk och verklighet. Sundberg citerar en annan stor svensk poet, Göran Sonnevi: ”Det är absurt att tänka sig / att språkets inre struktur / skulle vara en annan / än universums struktur / eller att språkets / materialitet skulle vara / en annan än världens / Det är samma stoff!”
Ja, här finns flera tankar att tänka vidare på. ”Skrivet i vinden…” heter Sundbergs bok. Jag är glad att dessa text- och tankefragment råkade blåsa förbi mig.