Analyserande underhållning från Norge

1947 for Thor Heyerdahl från Peru till Tuamotoöarna på balsaflotten Kon-Tiki för att visa hur ursprungsbefolkningen i Sydamerika skulle ha kunnat emigrera till Polynesien. Heyerdahls teser är fortfarande omstridda, men denna och andra forskningsexpeditioner gjorde honom till en av 1900-talets mest kända norrmän.Berättaren i Erlend Loes roman Expedition L får en vinterdag i slutet av 1990-talet en idé: Tänk om Stilla havet var isbelagt under någon av de senare istiderna, och Perus indianer i stället åkte skridskor till de polynesiska öarna? Att pröva tesen empiriskt är naturligtvis omöjligt, så han beslutar sig för att i stället resa till Söderhavet för att leta efter lämningar av skridskor.Resklar expeditionEfter diverse mer eller mindre osannolika motgångar och intriger är hans expedition finansierad och en lämplig ö har hittats. Tillsammans med en handplockad grupp bestående av flickjägaren och socialantropologen Martin, kocken Roar, konstnären Kim, romantikern Yngve, den besvärlige Egil och lillebror Even sätter sig berättaren på planet och far i väg, i akt och mening att sätta Norge på världskartan en gång för alla.Väl framme upptäcker man att projektet är svårgenomförbart och börjar i stället ägna sig åt promenader, volleybollspel och funderingar kring livet och universum. För att inte helt ge upp de vetenskapliga ambitionerna genomför man dock ett experiment där man testar olika politiska system (envälde, kommunism, socialdemokratisk välfärdsstat etcetera) för att se vilket som fungerar bäst.Efter 23 dagar är dock både kaffet, cigaretterna och chokladpålägget slut och expeditionsmedlemmarna tar nästa fraktbåt tillbaka till civilisationen.Urban norrman funderarExpedition L är den fjärde av Loes romaner som översätts till svenska, men i Norge gavs den ut redan 1999, efter genombrottet med Naiv, Super men före Fakta om Finland. Miljön är till stor del annorlunda — och bifigurerna är fler och bråkigare — här än i Loes övriga produktion, men även här handlar det om en urban ung norrmans något yrvakna funderingar.Igenkännlig men mer framträdande än tidigare är också Loes milt ironiska humor. I synnerhet ger avståndet mellan berättarens storslagna ambitioner och gravallvarliga tro på sin expedition å ena sidan och den verklighet man uppfattar mellan raderna å andra sidan upphov till många skratt. För personer i 30-års åldern (särskilt sådana med långvariga universitetsstudier i humaniora i bagaget) finns det mycket att känna igen sig i — är det inte så att mellanstadiets OÄ-undervisning är det enda kunskapssystem som kunnat förklara tillvaron på ett tillfredsställande sätt?Dokumentärt inslagSom kvinnlig läsare får man dock stå ut med att kvinnor skildras som främmande varelser, åtråvärda men svårbegripliga och för det mesta frånvarande. Påfallande är även de "dokumentära" inslagen i romanen. Till exempel är expeditionsmedlemmarna baserade på Loes egen bekantskapskrets som även ställt upp på att fotograferas i äkta (?) Söderhavsmiljö, och förutom detta bildmaterial är romanen även försedd med ett femton sidor långt register över ting, termer och personer som har en mer eller mindre betydelsefull roll i historien.Skall man komma med någon kritik så är det att romanen stundtals känns något lång, även för den som uppskattar Loes förmåga att utsätta de mest triviala detaljer för ingående granskning. Ytterligare redigering kanske inte skulle ha skadat.Slutintrycket blir att detta är en charmig och infallsrik roman av en författare som lyckas med att vara underhållande och analyserande på samma gång.