Jag brukar dra mig för att (över)använda ordet mästerverk, detta så lättsinnigt nyttjade och missbrukade ord. Ett mästerverk bör ju för att föräras en sådan beteckning vara ett felfritt, ner i minsta stavelse fulländat, verk. Det säger sig självt att väldigt få skapelser i litteraturhistorien lever upp till en sådan högt ställd kategorisering.
Ändå tvekar jag inte ett ögonblick att kalla Sjóns Skugga-Baldur, islänningens genombrottsroman från 2005, för just mästerverk. Berättelsen om den förståndshandikappade Abba, den illvilliga prästen Baldur Skuggasson och den blåräv som blir hans baneman, är i sin blandning av modern berättarkonst och urgammal isländsk saga en av det förra decenniets allra märkligaste böcker.
Sjón som tidigare varit mest känd för sina samarbeten med Björk och Lars von Trier tog också med Skugga-Baldur mycket riktigt steget upp på den stora europeiska parnassen. Skymningsinferno, som nu kommer i svensk översättning av Anna Gunnarsdotter Grönberg, är hans andra roman sedan det stora genombrottet.
Rent strategiskt är det inte särskilt lyckat att skriva sitt mästerverk så tidigt i karriären. Det skapar givetvis stora, kanske till och med orimliga, förväntningar på eventuella uppföljare. Sjón har dock varit smart. Han har inte i de två efterföljande böckerna, Fisk och kultur och nu Skymningsinferno, försökt upprepa succén utan i stället utvecklat sin stil, från Skugga-Baldurs strama och avskalade prosa (där ett kapitel kunde bestå av en enda korthuggen mening) till Skymningsinfernos mer generösa och ymniga stil. Dock kvarstår ett grundläggande drag i tematiken, som tycks vara Sjóns, kanske hela den isländska samtidslitteraturens, stora tema: konflikten mellan natur och kultur, modernitet och tradition.
I Skymningsinferno är det Jónas ”den lärde” Pálmason som för ordet, löst baserad på den verklige Jón Gudmundsson. Ett slags prerationell vetenskapsman som levde och verkade på 1600-talets Island. I Sjóns version en expert på folktro, magiska väsen och naturens helande växter.
Insprängt i texten får läsaren ta del av hans alternativa bestiarium över Hafsvidunder, Själaflugor och Jungfrufisk. Den mystiska värld som Jónas representerar håller dock på att avmytologiseras när reformationen, av Jónas kallat för skymningsinfernot, sprider sig i landet.
Till slut döms han till fredlöshet för sina irrläror och det är i ett tillstånd av förvisning han berättar sin fantastiska, tillika tragiska, historia för den skärsnäppa som utgör hans publik.
Det är en historia om spökjakter och massakrer, om mötet med den dåtida danska superkändisen Ole Worm, om förfalskade enhörningshorn, om ikonoklasmen, utrensningen av helgonen från kyrkorna, om havets sång, om hur världen dräneras på sin mystik och hur något därigenom går oåterkalleligen förlorat.
Skymningsinferno utspelar sig alltså i ett slags brytpunkt, i glappet mellan en folkloristiskt magisk värld och en reformatorisk alltmer förnuftsbaserad värld. En värld där det gudomliga plötsligt förskjuts från det fysiska och naturnära till det abstrakta och metaforiska.
En hel världsbild rasar samman och Sjón fyller sin roman med apokalyptiska undergångsstämningar, förmodligen inte så olika dem som måste ha utspelat sig i landet under den stora finanskollapsen. Också det en värld som krackelerat.
Och Skymningsinferno känns faktiskt väldigt rotad i nuet. Annars skulle det ju kunna tänkas att en roman om naturreligion kontra modernitet skulle vara hopplöst daterad och inaktuell anno 2011. Men faktum är att Skymningsinferno, trots att den utspelar sig i ett avlägset 1600-tal, upplevs som förvånansvärt samtida. Kanske beror det på att Island på sätt och vis fortfarande lever i den där brytpunkten, att åtskillnaden mellan natur och kultur där ännu inte är så tydlig. Inte bara hos Sjón, utan även hos en författare som Jón Kalman Stefánsson, är ju naturens mytologiska och otämjda krafter ständigt närvarande.
Sjón tycks i Skymningsinferno vilja peka på behovet av en kultur som också omfamnar naturen, en holistisk bild av människan och världen. I slutet av romanen kommer Jónas fram till att det är ”lederna som är det eviga och fullkomliga i världen”, det som håller de olika delarna samman och skapar enhet i det som kan synas söndrat. Synd då bara att Sjóns roman brister på just den punkten, att den trots en hänförande berättelse och ett stundtals virtuost vackert meningsbygge känns lite för spretig och splittrad, lite för lös i lederna, för att få äran att kallas mästerverk.