Ambitiös men konventionell Martinsonutställning

Harry Martinsons 100-årsjubileum firas i år med en mängd olika evenemang. Ett av dem är utställningen Daggdroppen och kosmos på Nobelmuseet, där man för övrigt har dubbel anledning att fira honom, eftersom det i år är 30 år sedan han fick Nobelpriset. Utställningen är uppbyggd kring en ryggrad av texter och fotografier där Martinsons liv och författarskap kort presenteras, samt en del föremål som varit i hans privata ägo, t ex hans skrivmaskin och kikare och samlingen med tändsticksetiketter från kolonialboden i Gnesta.Där finns även stol nummer XV som burits ned från Svenska Akademien på våningen ovanför. Utställningen omfattar dessutom två paviljonger med tema havet och naturen, i vilka man kan höra Harry Martinson läsa sina egna dikter och sjunga visor, samt Eldaren, en nyproducerad film av Anders Wahlgren, baserad på Martinsons egna texter.PliktskyldigtDet är onekligen en fin och tämligen ambitiös beskrivning av Harry Martinsons liv och verk som ges på Nobelmuseet, även om man kunde ha önskat att själva författarskapet fått större utrymme. Originalutgåvorna av hans böcker förevisas pliktskyldigt i glasmontrar, liksom scenkostymerna från operan Aniara, men något försök att ge en djupare bild av vad han egentligen skrev görs aldrig.Det är inte heller många överraskningar som möter besökaren på Daggdroppen och kosmos. I stället leds man ut på en konventionell och kronologisk vandring genom Martinsons liv, från den svåra barndomen och genom sjöresorna, äktenskapet med Moa och författarskapet som utvecklas, fram till Nobelpriset 1974. Texterna är informativa, men i allra högsta grad elementära och tillför inget nytt till bilden av Martinson. Med tanke på att han är så vida läst och hans livsöde så väldokumenterat, kunde Nobelmuseet gott ha valt att lägga sig på en högre nivå.Eftersom utställningen i så hög grad knyter an till den vedertagna bilden av Martinson är det ofta svårt att se något annat än sina egna förutfattade meningar om vem han var. Inte ens i ljudspelen i paviljongerna blir han riktigt levande, eller i Lennart Nilssons vackra fotografier.Det är i stället i mötet med de skrivna orden, Martinsons egna, som han för en kort stund tar klivet ut genom montrarnas glas, och man känner att man får kontakt med honom, som människa och författare.Handskrivna manussidorStarkast intryck gör förmodligen de klottriga manussidorna som visar hur Martinson arbetade med sina dikter. Det är fascinerande att följa den närmast organiska process som är en dikts tillblivelse, se hur strofer stryks och tillkommer, hur varje ord prövas och förkastas och återigen tas till nåder. Detta sammelsurium av vånda och tvivel, siffror och pilar och partier som ursinnigt korsats över eller x:ats på skrivmaskinen, kunde knappast ha utgjort en skarpare kontrast till det sobra och sparsmakade slutresultatet, där varje ord förefaller så perfekt infogat i helheten att man får intrycket av att dikten bara kunde ha skrivits på detta enda sätt.Berör gör också de brev som han skrev med darrig handstil på skakiga, norrländska tåg till fästmön Ingrid Lindcrantz under resorna till fronten i det finska Vinterkriget, där han deltog som frivillig, och under en föredragsturné 1940. Efter ettframträdande i Olofström beskriver han hur rörande det var att återse alla människorna från barndomen igen: "Lokalen var propp smockfull. Alla ville se underdjuret. För mig var det gripande, rörande, ja ... vad man vill: nästan på lipgränsen."Ett mer kortfattat men knappast mindre dramatiskt resedokument är telegrammet som han skickade till Tor Bonnier från Stavanger 1935, då han efter ett uppslitande gräl med Moa bestämt sig för att ge sig ut på luffen igen, och till förläggarens fasa lämnatkvar det halvfärdiga manuset till Nässlorna blomma hos henne: "SONANDE BREV KOMNA AVBRYTER KONGORESAN VÄNDER HEM OCH AVSLUTAR NÄSSLORNA - MARTINSON".Oväntad glimtIbland får man också en oväntad glimt av människan Harry Martinson, okynnig och drömmande och i besittning av en okuvlig frihetslängtan, vilket bl a den teckning av ett fartyg som han ritat på ett tomt blad i passet vittnar om. Eller när man plötsligt ställs inför den samling med stenkol som han förde med sig hem från sin tid som eldare. Ett enda av de där häpnadsväckande vackra kolstyckena säger mer om mannen och diktaren som t o m kunde finna poesi i en kolbit, än den nyproducerade filmen, vars sotiga eldare för övrigt gör ett ganska malplacerat intryck mellan Börshusets kolonner.Det faktum att man faktiskt lämnar utställningen med en känsla av att för ett flyktigt ögonblick ha mött Harry Martinson får nog sägas vara hans egen förtjänst, inte Nobelmuseets.