Året är 1588. Författaren och borgmästaren i Bordeaux Michel de Montaigne, femtiofem, är redan känd i Europa för sina Essäer. Han har nyligen blivit rånad och närapå mist livet under sin resa som kungligt sändebud. Långt bort från sitt älskade Paris plågas han av både gallsten och livsleda när ett brev anländer från en ung adelsdam vid namn Marie le Jar de Gournay. Så börjar handlingen i Jenny Diskis medryckande roman Till den skrivande kvinnans försvar om renässansförfattaren Marie de Gournay, Michel de Montaignes ”andliga dotter”.
År 1588 är Marie tjugotre. Faderns efterlämnade bibliotek har fått henne att vilja bli yrkesförfattare, ett på hennes tid helt otänkbart livsval för kvinnor. Inte ens den tidens manliga författare kunde leva på sin penna utan var tvungna att antingen ha ett ämbete eller att förlita sig på rika mecenater. Men Marie är definitivt inte tidstypisk; hon längtar till Paris litterära salonger och vägrar att ens tänka på giftermål. I bibliotekets ostörda ensamhet och mitt bland dofterna av damm, kalvläder och lärft har hon växt upp till en enstöring men i igengäld har hon lärt sig både latin och grekiska. Vid tjugo råkar hon läsa Montaignes essäer och tre år senare skriver hon ett brev till honom. Den spektakulära episteln med hennes rättframma kommentarer om hans språk och stil leder till ett möte som får oanade konsekvenser. Den i Montaignes ögon besvärliga, medelmåttiga och sjukligt ambitiösa mademoiselle de Gournay närmast tvingar honom till en sorts symbolisk andlig adoption. Efter hans död 1592 kommer hon att göra sig själv till förvaltaren av hans litterära kvarlåtenskap.
De Gournay (1565-1645) ses i dag som den första professionella kvinnliga författaren i renässansens Frankrike. Hon förknippas i första hand med sin bearbetning och utgivning av Montaignes essäer och hon har ofta setts som en skicklig imitatör snarare än en originell författare. Hon skrev även om kvinnors rättigheter: Egalité des hommes et des femmes (Om jämlikhet mellan kvinnor och män), Grief des dames (Damernas klagan) och inte minst Till den skrivande kvinnans försvar som givit titeln åt Diskis roman. En engelsk översättning av de tre verken finns i Marie le Jars de Gournay. Apology for the Woman Writing av Richard Hillman och Colette Quesnel.
Michel de Montaigne har tidigare dykt upp i Diskis Den motvilliga resenären. Nu tolkar hon fritt, om än förhållandevis troget, de Gournays liv och hennes kontakter med familjen de Montaigne. Flödet av skönlitterära berättelser om verkliga författar- och konstnärsliv verkar än så länge inte sina, för att bara nämna Susan Sellers Vanessa och Virginia eller Tove Lefflers Den kärleken. Jag gillar att Diski spelar med öppna kort; hennes bild av både de Gournay och Montaigne är hennes egen, om än baserad på historiska källor. Historien om de Gournays bekantskap med Montaigne utgör ett flerstegsretrospektiv medan berättelsens ”nu” handlar om Maries eget författarliv. Här spelar hennes ovanligt bildade tjänsteflicka Jamyn en viktig roll. 1600-talets franska salongsmiljö skildras som en plats för små vidriga intriger, ytliga nöjen, intellektuell fåfänga och hänsynslös karriärtävlan.
Romanens Montaigne är rätt och slätt beräknande i sitt förhållande till de Gournay. Hon skildras i sin tur både som en kvinna före sin tid och som en överspänd medelmåtta. Som en sorts intellektuell mistel lever hon både genom och av Montaigne; hon blir i själva verket en sorts ”stalker”. Det är ju främst i hennes fantasi som den själsliga gemenskapen mellan dem båda existerar. Ändå undrar jag varför Diski så starkt betonar hennes tillkortakommanden och hennes avvikande personlighet. Är det med omgivningens blick som vi ska se de Gournay eller ska hon verkligen gälla för att ha varit otillräknelig och fri från all självkritik? Verklighetens de Gournay fick ju både ris och ros för det hon skrev. Dessutom fick hon faktiskt ett författarstipendium finansierat av självaste kardinalen Richelieu. Hennes Till försvar för den skrivande kvinnan väckte debatt och hon kritiserade de löjliga preciöserna långt före Molière.
Det här är möjligen ett problem med fiktiva berättelser om verkliga personer. För även om fiktion har rätt att vara lögn och förbannad dikt kommer läsaren i dylika fall oundvikligen att grubbla över dess förhållande till den historiska sanningen.
Icke desto mindre var det ett tag sedan jag läste en så lärorik och samtidigt så underhållande ”fiktiv biografi”. Diski följer Ciceros gyllene regel ”movere, docere, delectare”, alltså om att både röra, undervisa och behaga sina läsare.