Alva Myrdal utan distans

De var sin tids mest berömda och omtalade svenska par, båda fick Nobelpris, båda var ministrar, båda skrev uppmärksammade vetenskapliga böcker och var kända i internationella kretsar. De skrev ständigt brev till varandra, vilket resulterade i 46 lådor med korrepspondens, som forskarna fick tillgång till år 2000. Sedan dess har åtskilliga böcker skrivits om Gunnar och Alva Myrdal.Genusforskaren Yvonne Hirdman har tidigare författat flera böcker på temat Myrdal. Men Det tänkande hjärtat är nog tänkt att bli den definitiva boken om Alva. Författaren skriver själv att hon koncentrerat sig på feminism och socialism, men det är en alltför snäv definition. Boken handlar om allt möjligt, inte minst privatlivet. Yvonne Hirdman är så inkännande att man bitvis knappast kan skilja mellan vad Yvonne och Alva tycker. Boken avslutas märkligt nog med en epilog som beskriver Alvas tankar i dödsögonblicket, något som Yvonne Hirdman ju inte kan veta något om.Men visst är Alva och Gunnar Myrdal spännande. Inte minst Alvas utveckling från högspänt beundrande bihang till Gunnar, via rollen som sekreterare och medhjälpare till jämställd "sköldmö" och slutligen dominerande i relationen.Men det är något märkvärdigt med Alva och känslorna. Varje gång hon skriver om sina känslor för Gunnar - och det gör hon nästan jämnt - så blir språket högstämt och krångligt för att inte säga obegripligt. Gunnar klagar och kräver att hon ska skriva normalt, men det går tydligen inte. Också Yvonne Hirdman noterar Alvas märkliga språk men drar inga slutsatser annat än att Alva tydligen hade svårt för att tala om känslor. Själv kan jag inte undgå misstanken att Alvas heta känslor i breven inte är äkta, att hon mer eller mindre medvetet simulerar de känslor hon tycker att hon borde ha.För Alva Myrdal styrs inte av känslor utan av abstrakta planer. Hela tiden har hon stora planer, först bara för Gunnars räkning, sedan för sig själv. Att de båda tillhör eliten framstår klart redan från början i breven. Alva visste på 30-talet precis hur folket skulle fostras och barnen skötas, kollektivt, allt enligt en grotesk planhushållning: Tre sorters filtar, gratis till de fattiga, folkfiltar för folket och så lyxfiltar för dem som hade råd att betala extra. Detta bara som ett exempel, som Yvonne Hirdman inte vill undanhålla läsaren.Men allt eftersom Alvas karriär går vidare minskar hennes entusiasm för planhushållning, storbarnkammare och dirigerad konsumtion. Redan på 40-talet gäller hennes entusiastiska planer i stället skolan, som hon vill reformera ungefär i den anda som socialdemokraterna fortfarande håller fast vid i dag: Det viktiga är den sociala fostran.Och så börjar hennes karriär, som tar fart med stormsteg. Snart är hon efterfrågad internationellt, jobbar för FN i New York och Genève, blir Sveriges första kvinnliga ambassadör, i Indien, ägnar sig åt de internationella nedrustningsförhandlingarna i tolv år, får Nobels fredpris, blir minister och skriver böcker. Alltmedan Gunnar, allt surare, försvinner från offentligheten i arbetet på sin oändliga bok Asian Drama, som väcker betydligt mindre positiv uppmärksamhet än hans första internationellt uppmärksammade verk, An American Dilemma.Någon typisk socialdemokrat var nog aldrig Alva Myrdal. Den åsikt som hon behöll under hela livet var att kvinnor och män är lika mycket värda. Kvinnan har rätt till utbildning och yrkesarbete och samhället måste t ex via barntillsyn se till att det är möjligt att förena yrkesarbete och barn. Mot slutet av sitt liv konstaterade hon att mamman ändå hade en central roll för barnet och att mamman därför måste ha rätt att med betalning vara borta från arbetet, oklart hur länge.Detta var mycket kontroversiellt när hon började sin kamp på 30-talet, men den svenska omvärlden kom så småningom ikapp och mot slutet av sitt liv kritiserade hon den extrema feminismen. Då var det i stället nederlaget i nedrustningsfrågorna och tredje världen som engagerade henne mest. Visst fick hon Nobels fredspris, men under hennes tid som nedrustare ökade antalet kärnvapen, upprustningen tog fart och den överenskommelse om provstopp som till slut kom till skedde över huvudet på de internationella förhandlarna.Det ingen tvekan om att Alva mådde bäst när hon fick vara med i de stora sammanhangen, göra saker, träffa de viktiga människorna och planera. Tillsammans med Gunnar kände hon sig uppenbarligen inte alls lika glad, även om hennes märkliga brev försöker ge det intrycket.Alva Myrdal har spelat en stor roll för den socialdemokratiska välfärdspolitiken, trots att hon inte alltid var så populär i partiet. Hon var smidig nog att ändra sina planer när verkligheten blev alltför motspänstig och befann sig på senare år snarare i mittfåran än i framkanten vad gäller feminism och socialpolitik.Hennes brev ger ett intryck av en person som hade mycket lätt att lära och lära ut. Hon kunde föra sig i den fina världen men hade uppenbarligen betydande problem med det egna känslolivet, för att inte tala om andras. Egentligen var hon inte alls lämpad för det familjeliv hon så ofta skrev om, officiellt och privat, vilket ju hennes barn har vittnat om i egna böcker.Yvonne Hirdman har skrivit en mycket inkännande bok om Alva Myrdal, full av intressanta detaljer och med långa citat ur breven. I viss mån saknas den kritiska granskningen och de stora linjerna, men för den som är intresserad av Alva Myrdals liv är boken ett måste.