Den ogifta prästdottern från Hampshire, född 1775 i en högborgerlig men inte så välbemedlad miljö och livet ut ekonomiskt beroende av sina bröder, hann under sin livstid ge ut fyra av sina sex fullbordade romaner.
Hennes berättarteknik kom att bidra till att förändra den västerländska prosan. Hon var en ironisk skildrare av det brittiska samhället under Napoleonkrigen och en skarp kritiker av sin tids kvinnosyn.
Forskningen om Austens författarskap är vid det här laget knappt möjlig att överblicka. Också det lilla som vi vet om hennes privatliv, en bild lika enigmatisk som den enda bevarade porträttskissen av henne, har redan gett upphov till en lång rad biografier.
Finns det någon tolkning som ännu kan överraska och få den breda publiken att läsa Jane Austen med helt nya glasögon? Eller är det så att läsarna, ju mer de tror sig älska och behärska Austens romaner, i själva verket älskar alla de filmtolkningar som blivit lika med begreppet Jane Austen?
Att vi läser henne med de suggestiva och romantiserade filmatiseringarna och tolkningarna på näthinnan hävdar såväl Helena Kelly i sin i höstas utkomna "Jane Austen: The Secret Radical" som Lucy Worsley i sin nu i maj utgivna "Jane Austen at Home: A Biography".
Helena Kelly går så långt som att påstå att vi numera läser en Austen som inte finns.
Anledningen är, hävdar hon, inte bara de många lager av filmtolkningar och fria litterära bearbetningar av motiven i Austens romaner. Den främsta orsaken är enligt henne att vi inte längre förstår den politiska sprängkraft som Austens prosa hade i sin samtid. Kelly jämför Austens politiska radikalism med den hos filosofen Mary Wollstonecraft och hos författaren Thomas Paine.
Varför skulle annars Austens bror och tillika hennes allra första levnadstecknare Henry Austen med emfas ha argumenterat för att hon hade varit en intuitiv och i första hand självbiografisk författare?
Kelly väljer att tolka Henry Austens ord som ett sätt att skydda både systerns minne och släkten Austen från minsta misstanke om politisk radikalism.
I det England som under merparten av Jane Austens liv låg i krig med Frankrike respektive Nordamerika kunde minsta antydan till kritik riktad mot samhällsordningen eller mot den anglikanska kyrkan räknas som förräderi.
Roman för roman hittar Kelly exempel på att Austen kodade sina radikala idéer i orts- och personnamn och i symboler som var beroende av sin (idé)historiska kontext.
I sin läsning av ”Stolthet och fördom” pekar Kelly på att ”fördom” i det sena 1700-talets England betydde tron på gamla traditioner och den rådande samhällsordningen, något som radikalen Austen skulle ha angripit, med udden riktad mot filosofen Edmund Burke och mot britternas rädsla för franska revolutionära idéer.
Och kanske bör vi glömma Hugh Grants (Edward Ferrars) romantiska frieri till Emma Thompson (Elinor Dashwood) i Ang Lees filmatisering av ”Förnuft och känsla”, eftersom det i romanen vilar något oroväckande mörkt över karaktären Ferrars och frieriscenen i själva verket är kryddad med anspelningar på en sönderskuren vagina.
Annars handlar denna roman enligt Kelly i grunden om pengar och ägande. Medan ”Mansfield Park” i hennes tolkning egentligen är en kritik av slaveriet.
Kellys gör en rad underhållande och inspirerande läsningar av Austens romaner. Ändå känns de ibland som obekymrat spekulativa tolkningar av ett redan noggrant utforskat författarskap. Kelly lämnar läsaren osäker om vad som egentligen är nytt i hennes bok eftersom hon knappt refererar till någon Austenforskning.
Med desto större förtjusning läser jag Lucy Worsleys ”Jane Austen at Home”.
Worsley är historiker, författare och under jubiléet en av ambassadörerna för Jane Austens House Museum i Chawton.
Hon ser idén om ett eget hem som central i Jane Austens verk. Enligt Worsley präglades merparten av Austens eget liv av oro för var och hur hon skulle ha råd att bo.
För många kvinnor ur den tidens brittiska medelklass sågs äktenskapet inte bara som den naturliga livsuppgiften, utan även som enda sättet att trygga sin försörjning.
Senare skulle hon i både ”Stolthet och fördom” och ”Förnuft och känsla” skildra de ekonomiska svårigheter som kunde drabba kvinnor ur familjer som hennes egen, de som hörde hemma mittemellan medelklassen och aristokratin men inte hade råd med hemgift till döttrarna.
Austens olika hem och tillfälliga vistelseorter får hos Worsley markera de olika etapperna i hennes författarliv.
I den idag rivna prästgården i Steventon dit George och Cassandra Austen flyttade 1768 föddes Jane som den sjunde av parets åtta barn. Officiellt bestod familjen av sju barn; mellanbrodern George, född med en funktionsnedsättning, skickades bort som liten och ströks helt ur familjens minne.
Det var i Steventon som Jane utvecklade den livslånga och täta gemenskapen med storasystern Cassandra och började göra sina första författarförsök i tidiga tonåren. Där fick hon en egen skrivpulpet av fadern och senare ett rum som hon och systern gjorde till hemmets kvinnliga territorium.
Därifrån skickades hon till en flickskola och senare ut på besök på grannskapets gods för att debutera ute i sällskapslivet. År 1801 beslöt fadern att lämna över ämbetet och prästgården till den äldste sonen James. Den då tjugofemåriga Jane Austen fick skiljas från både sitt rum, sitt piano och sin boksamling.
Den mest produktiva tiden i Austens författarskap ägde rum i hennes, systerns och moderns första egna hem i Chawton – en stuga på hennes bror Edward Austen Knights ägor – som också blev det sista egna hemmet i Jane Austens liv.
Worsleys bok är en svindlande vacker, källkritisk och omfångsrik studie av Austens liv och av det brittiska samhället under den georgianska epoken, alltså under åren 1814 till 1830.
Förutom att skildra vardagen och Austens olika livsval, gör Worsley henne och hennes romaner till en lins genom vilken vi kan studera hennes samtid.
Hennes Austen är beläst, självsäker, rebellisk, överraskande frispråkig och på många plan före sin tid. Hon är ointresserad av äktenskap, kritisk till kvinnors täta barnafödande och helt inställd på att förverkliga sina författardrömmar. Utan att vare sig tolka Austens romaner överdrivet biografiskt eller att göra henne till en uttalad radikal visar Worsley på skärpan i hennes samhällskritik.
”Jane Austen at Home” är definitivt en bok som för min egen del förgyller Austens 100-årsjubileum.