Almqvistbiografi med djup

En tillfällighet som ser ut som en tanke: Den 17 maj har Dramaten i Stockholm premiär på Almqvists Drottningens juvelsmycke och två dagar innan ger Johan Svedjedal ut Rosor, törnen, som utgör andra delen av hans stort upplagda biografi över Almqvist. Volymen omspänner åren 1833-1839 och ett av de första större verken under den perioden är just Drottningens juvelsmycke.
Verket är en hybrid mellan roman och skådespel, tänkt att läsas, inte att uppföras på scen. Läsdramatik var en av romantikerna omhuldad genre som Almqvist tidigare prövat i bland annat Amorina. Men det går alldeles utmärkt att göra effektfull teater av just Drottningens juvelsmycke, det bevisade Alf Sjöberg med sin succéuppsättning på Dramaten 1957, med Anita Björck i huvudrollen. Och nu är det alltså dags igen. Spännande, och lycka till vill man säga till årets ensemble.

Svedjedal ägnar romanen visst utrymme i sin 500-sidiga volym, vilken till jämnt en femtedel består av noter och bibliografi. Men för honom är det bara ett i raden av verk på den häpnadsväckande långa listan på Almqvist samlade verk. Hur många band den nu pågående utgivningen till slut kommer att omfatta återstår att se. Den ende Almqvist kan jämföras med i fråga om mångsidigt flödande produktivitet i en mängd olika genrer är Strindberg.
Det är svårt att tänka sig en bättre rustad forskare än Svedjedal när det gäller kartläggningen av Almqvists 1830-tal. Hans doktorsavhandling (1987) handlar om just denna period, och undertiteln till den i tre stora volymer planerade biografin anger den metodiska inriktningen: Carl Jonas Love Almqvists författarliv. Därmed avses i första hand den sida av livet som manifesterade sig på bok- och tidningsmarknaden - Svedjedal är inte för intet professor i litteratursociologi - men även privatlivet får sitt om än i begränsad omfattning.

I början av Almqvists 30-tal finner vi en sedermera berömd gestalt, huvudpersonen i Drottningens juvelsmycke: den dubbel- eller nollkönade Tintomara, och i slutet av decenniet en annan i svensk litteratur namnkunnig person: Sara Videbeck, den fria kärlekens och den fria företagsamhetens representant i romanen Det går an. Att det är den senare som står Svedjedals hjärta närmast framgår redan av det betydligt större utrymme han ägnar henne. Innehållsreferat, analys av romanens tendens och detaljerad redogörelse för mottagande i pressen fyller ett stort avsnitt.
Visst är Det går an ett viktigt och i vissa avseenden epokgörande verk i svensk litteraturhistoria, framför allt genom sin sociala tendens men även som realistisk samhällsskildring. Den markerade Almvists "avfall" från den konservativa romantiken till frisinnad liberalism - ett avfall som väckte lika stort rabalder som Geijers och kostade Almqvist flera inflytelserika personers vänskap, viktigast Atterboms. Svedjedal utnyttjar där ett rikt brevmaterial och är över huvud taget frikostig med citat och referat från en mängd tidigare ofullständigt redovisade källor.
Men mångas favorit är nog ändå Tintomara: en betydligt mer spännande och färgstark bekantskap än den rekorderliga Sara. Saken väcker en principiell fråga: Ska en levnadstecknare vara lik eller olik den han skriver om? Är det en fördel att känna sig själsligen befryndad med föremålet, eller skapar kritisk distans ett bättre resultat?

Det finns inga givna svar på dessa frågor, men de aktualiseras även på andra ställen i Svedjedals bok. Som flyhänt och mångsidigt produktiv skribent med gedigna kunskaper om 1800-talets bok- och mediemarknad har han flera beröringspunkter med Almqvist. Men inkluderar dessa det utopiska och religiöst svärmiska inslaget i törnrosdiktarens personlighet, för att inte tala om de kriminella dragen? Knappast.
Det vore svårt att hitta den svenska litteraturhistoriker i dag som besitter en så omfattande kompetens. Ett alltför ljust gemyt duger inte, det bevisade lundensaren Bertil Romberg för några år sedan med sin Almqvistmonografi. Den är ett hedervärt arbete som inte förmår göra föremålets mörka sidor rättvisa.

Det finns flera tvivelaktiga episoder i Almqvists liv och författarskap som Svedjedal korrekt redogör för. Vilken skuld hade han till exempel i att en ung man och en ung kvinna begick gemensamt självmord genom drunkning? Var det hans brinnande förkunnelse om den väntande himmelska saligheten som utgjorde drivkraften? Den fiktive romangestalten Rikard Furumos eventuella skuld till en ung flickas död i romanen Jaktslottet är ett annat fall. Och hur långt sträckte sig författarens sympati för den mörka, amoraliska upprorsmakaren i berättelsen om Ormus och Ariman?
Ska dessa och flera liknande inslag i Almqvists författarskap ses som utslag av hans omvittnat motsägelsefulla personlighet eller tillskrivas inflytande från romantisk skräck- och sensationslitteratur? Vem vet? Hur som helst ser man nyfiket fram mot Svedjedals utredning i det kommande tredje bandet av den famösa historien med den förgiftade ärtsoppan.
Sensationsmakeri är honom helt främmande, han är en sober forskare som håller sig inom det beläggbaras gränser. I den mån man kan notera en svaghet så gäller den hans aptit på akademiska intriger- lika vanliga då som nu. Almqvist sökte vid ett flertal tillfällen tjänst som professor och kyrkoherde.

Svedjedals stil, slutligen, är även den sober och klar. Enstaka gånger tillåter han sig ett förbluffande yvigt bildspråk. Om ett tillsättningsärende heter det att "Aromen runt det liknade den från en lätt bedagad spettekaka." Och det lingvistiska underbarnet C A Hagberg, berömd som Shakespeareöversättare och slutligen professor i Lund, karakteriseras som "en akademisk gödkyckling som snabbt börjat gala som en tupp." Man lever inte åratal i sällskap med Love Almqvist utan att lära sig en del om nöjsamt strunt.

Almqvistbiografi med djup

Sober är ett begrepp man gärna vill förknippa med Uppsalaforskaren Johan Svedejedal apropå den i dag utgivna, andra delen i den pågående biografin om Carl Jonas Love Almqvist, skriver Staffan Bergsten.