Almqvist à la carte

Akademiskas hyllningsskrifter är en litteraturart för sig. Föremålet kan vara en professor som fyller jämnt eller just avgått och gratuleras av kolleger och elever med uppsatser i skilda ämnen som de letat fram ur skrivbordslådan. I enstaka fall kan det vara en avliden person vars minne hugfästs, t e x genom att ett urval av vederbörandes egna, i bokform inte tidigare publicerade artiklar samlas och kommenteras. En sådan skrift har fått titeln Eremiten i världsbullret: Om C.J.L. Almqvist, och den som hyllas är Bertil Romberg, en lundensisk litteraturvetare som för inte så länge sedan gick bort vid framskriden ålder efter att ha ägnat en stor del av sitt liv åt att skriva om och redigera Almqvist.

En av Rombergs medarbetare i det store utgivningsprojektet Almqvists Samlade verk, uppsalaprofessorn Lars Burman, porträtterar i sin inledning kollegan som representant för lundensisk "akademisk skrattkultur" och framhäver hans vänsällhet och skånska gemyt - egenskaper som även jag kan vitsorda från flera sammanträffanden. Men hur stämmer ett sådant kynne överens med Almqvists? Bredd och lärdom har de gemensamt men Burman konstaterar apropå Almqvists alter ego i Törnrosens bok, Richard Furumo, att han aldrig såg "något av Furumos demoni" hos Romberg.

Privat var denna brist säkert en tillgång men försvårade inlevelsen i Almqvists motsägelsefulla väsen. Det visade sig bl a i den monografi över diktaren som han gav ut 1993. Det är en synnerligen vederhäftig framställning, informativ och på sitt sätt engagerad, men blek i fråga om romantikern Almqvists religiösa erotism och mystik, och även beträffande lyriken. Det är inte minst i dessa sammanhang som Törnrosdiktarens demoni ger sig till känna.

Inte överraskande möter man samma begränsning i de uppsatser och artiklar som nu samlats i bokform. Vetenskapliga nyheter lyser också med sin frånvaro. Men det vore missriktat att vända detta sakförhållande till negativ kritik. Till grund för flera av uppsatserna ligger föredrag som Romberg höll vid olika tillfällen utan pretentioner på att komma med något nytt utan snarare i ett slags folkbildande syfte. Sedda i sitt ursprungssammanhang fyller de en högst lovvärd funktion. Utgivning i bokform var inte Rombergs egen idé.

Bäst är han när han kommer in på Almqvists romaner - berättarteknik utgjorde alltsedan doktorsavhandlingen hans stora intresse. I antologins sista, ganska långa uppsats om Almqvists senare romankonst granskar han diktarens verk i ljuset av hans egna uttalanden i essäer och recensioner och slutar med följande välgrundade reflexion: "Det är svårt att se annat än att Almqvist under sitt sista decennium i Sverige hade lyckligare hand med romangenren när han behandlade den teoretiskt än när han praktiserade den." Det är en tragisk sanning att den konstnärliga kurvan under lång tid pekade stadigt neråt.

Almqvist à la carte

Staffan Bergsten har läst en hyllningsskrift till Almqvist.