Allvarlig käftsmäll

Journalisten Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutbok Naturen kommer att beskrivas som en generationsroman. Eller en nyckelroman, i form av en käftsmäll mot samtidens romantisering av förorten, av Möllan i Malmö, av Stockholms mediekotteri, av AMS-förnedringen. Vilket Ringskog Ferrada-Nolis bok också är. Men låt oss lämna det samtidstunga därhän och se till det som faktiskt gör ont och berör i boken: döden, romantiken och arvet efter Freud.

Erika är en ung kvinna som vantrivs i kulturen. Samtiden äcklar henne. Malmö, Stockholm, Paris och Simrishamn - alla tycks de fyllda av människor som tränger sig på henne med sina oformliga kroppar, sina svettiga och fult deformerade trynen och lyten. Men än mer frånstötande finner hon de tillrättalagda mediemänniskornas förakt för samhällets fula, utstötta individer. I detta slags metaförakt rör sig den unga jagberättaren romanen igenom, någonting som till en början mest irriterar läsaren, men som allteftersom texten fortskrider börjar röra sig i allt trängre cirklar runt en dunkel smärtpunkt.

Naturen, som boktiteln annonserar, spelar här en viktig roll, en dubbel sådan. Återkommande söker sig Erika "ut i naturen", försöker tolka den, vara i den. "Naturen är ett fängelse" kan det heta, för att i nästa mening fortsätta: "Nej, men jag tycker den är lismande. Ber inte om något." Motsägelserna staplas på varandra, och naturen står än för det omänskligt kravlösa, än för det hotande och dödande: "Dessa grenar som bara är bruna, skiftande i violett på sin höjd. Hur kan de? Vara så döda?"

Arvet efter romantiken och Sigmund Freud är påtagligt närvarande i Ringskog Ferrada-Nolis text, och det är också mot denna bakgrund man ska läsa de återkommande naturbetraktelserna. Vad vi möter är ett själstillstånd på gränsen till sammanbrott, en skiss som närmar sig en målning av Caspar David Friedrich uppdaterad till 2000-talets postmoderna alienering, inte helt olik Chuck Palahniuks roman Fight Club. Det Erika verbalt slåss med och försöker förhålla sig till är en djup sorg, en chock som går tillbaka till det skotska höglandet och en brutal olycka. Utflykterna i naturen, föraktet och rädslan för det kroppsliga - kanske bottnar de alla i ett sökande efter att slutligen konfronteras med det ursprungliga, det smärtsamma i kraschen som utgör Erikas livs katastrof.

Jag läser i en intervju med författaren att arbetet med boken tagit fem år. Mycket tyder också på att texten bottnar i ett personligt sorgearbete. Oavsett om det stämmer eller ej har Caroline Ringskog Ferrada-Noli skrivit en debut som höjer sig över samtidens begränsade horisont genom att våga vara allmängiltigt allvarlig och sökande. Tyvärr lider texten av återkommande småfel som inte verkar ha någon stilistisk poäng (uteblivna ord och illa valda prepositioner), som hakar upp läsningen och som enkelt kunde ha undvikits genom ytterligare en noggrann genomläsning och uppstramning av texten. Med detta sagt är det ändå en intressant debut som berör på djupet, i det ursprungliga som det är för en människa att uppleva en svår förlust.

Allvarlig käftsmäll

Människan kämpar med sina förluster. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman är en käftsmäll mot bland annat samtidens mediemänniskor, men mer intressant för att den vågar vara allmängiltigt allvarlig, skriver Markus Huss.