Alltför långsamt tempo

Förlaget presenterar David Uppgren som en litterär mångsysslare. Han har haft boklåda, webbtidskrift och eget förlag. På en hemsida kallar han sig "litterär småbuse". När han nu debuterar som poet, med en prosalyrisk berättelse, är det en författare som väl känner till bokmarknaden.
Efter en första genomläsning av Uppgrens debutdiktsamling känner jag mig tom. Dikterna beskriver med ett långsamt tempo, inget tycks hända, författaren dröjer sig kvar vid händelser och miljöer. I Uppgrens dikt är världen, ja eller Rom - den stad han då och då benämner i sin dikt - belyst i dramatisk kontrast. Stadens myller växer fram över boksidorna. Fönster står på vid gavel. Ljuset och mörkret är tydligt, ljuden tar form:

"Staden reser sig fluorescerande och mätt utanför, på håll, nästan härsken i sitt innanmäte efter att eftermiddagsljusets röta upphör: mitt i allt; inverterade sken och ansiktslösa en illamående algebra, med riktning nordost, in mot stadskärnan."

Författaren bygger upp stämningar och texten är stilren, rent av skickligt konstruerad. Det är bara det att han skrämmer bort läsaren med sin överaktivitet. Han överlastar dikten med märkliga processer och svåra, eller för poesin ovanliga ord. Hans jag blir en hyperentusiastisk guide med en vurm för det mörka, teatrala och det kontrastrika. Han serverar en svårgripbar text om en man som betraktar Rom ur alla tänkbara vinklar utan att det finns en egentlig handling. Nu är inte handling något som lyriken behöver underkasta sig för att bli bra. Men Uppgrens text är så långsam att man tappar intresse: Har vi inte redan, till leda, sett den unge mannen driva omkring i en stad utan mål och mening?

Förvisso är Uppgrens språk starkt och genomtänkt. Man kan uppskatta hans dikter för detta. Speciellt de perioder av läsande när man har smak för märkliga rörelser, ovanliga ord, svåra metaforer och en hård text som man bara kan försvinna in i utan att den har någon speciellt fastlagd riktning. Man måste på förhand vara lika påtänt entusiastisk som diktens jag för att detta ska inträffa. Annars verkar den omtalade injektionen mer som ett vaccin:

"Man injiceras med dikten och flyter smittad in i verkligheten. det ligger ett sakrament i vävnaden som inlyser blodet"

Jag hoppas att sakramentet visar sig innehålla något annat som så småningom kommer att leda författaren åt ett annat håll. Och visst, många har börjat i Uppgrens stil och sedan fortsatt med något annat. Och mer lär det bli, här finns mycket energi. På så sätt ser det lovande ut.

Alltför långsamt tempo

Förvisso är Uppgrens språk starkt och genomtänkt, men hans dikt har en tröttande entusiasm, skriver Magnus Dahlerus.