Alltför intim relation till lådvinet

I Ingrid Lundström har Moa Herngren mejslat fram en romankaraktär som på samma gång som hon utgör ett slags ifrågasättande av samtidens orimligt högt ställda krav på mammor, också är ett riktigt skräckexempel till morsa. Det är rätt förfaret utfört. Min ambivalenta läsning växlar mellan ömmande för den här kvinnan och att vilja slänga boken hårt in i väggen för att hon är så jävla dum.
Jag ska bara fixa en grej i köket är journalisten och författaren Moa Herngrens andra roman, efter debuten Allt är bara bra, tack (2007). Herngren skriver i en mellangenre, till både intrig och stilistik ett slags chick-lit fast bättre, och det är en kategori böcker jag alltmer kommit att uppskatta. Det finns en trygghet i den här sortens böcker, absolut inte alltid i ämnesvalen, men på det sätt som författaren förvaltar sin berättelse.

Moa Herngren tar hand om mig som läsare, jag kan lita på henne. Oavsett hur eländigt det hon skriver om än är, så känner jag mig under hela läsningens gång inbäddad i ett slags skyddande bomullshölje. Förvissad om att det ordnar sig till slut. Inte nödvändigtvis för romankaraktärerna, men som litteratur betraktat. Litteratur kan (och bör också ibland) vara utmanande, lämna läsaren osäkrad inför sig själv och omvärlden, men det finns också andra sätt. Att skriva som Herngren gör är ansvarsfullt författande. Jag tycker om det.
Ingrid är nybliven förskolechef och ensamstående mamma till Juni, sju år. Relationen till barnets pappa är svår och frostig, och den till Juni blir successivt svårare att hålla greppet om när Ingrids förhållande till bag-in-boxen med vitt vin blir allt intimare. Antalet glas vin per kväll ökar stadigt, liksom antalet kvällar i veckan då Ingrid lyckas hitta en lämplig förevändning för att dricka. Hennes egen mor är gravt alkoholiserad, ett faktum som Ingrid tycks vara den enda i familjen att se och erkänna. Redan från början pekar Herngren ut färdriktningen rakt mot katastrofen - inte ens avstickaren när Ingrid blir ihop med grannen Johannes förmår rubba det ofrånkomliga.

Mycket av det Ingrid gör är rätt motbjudande, som när hon vädjar till sitt eget barn om kärlek och förståelse - det är något för varje förälder att akta sig för - och när hon i nästa stund inför sin nya pojkvän inte riktigt kan stå för att hennes dotter vill fira sin födelsedag på tumanhand med sin mamma. Andra gånger, i konflikterna på hennes arbete till exempel, blir det tydligt att vem som helst skulle känna sig pressad under de omständigheter som Ingrid lever. Hon är en sammansatt person.

Mot slutet kan Herngren inte låta bli att skruva upp storyn till en högre, än mer ödesdiger nivå. Det är inte misslyckat, men det går lite för fort och slutar lite för abrupt. Jag hade gärna följt Ingrid en tid efter katastrofen, i en lika vardagsnära skildring av hennes förmodat mödosamma väg ut ur missbruket.

Alltför intim relation till lådvinet

Therese Eriksson känner sig omhändertagen av Moa Herngren - färden mot katastrofen är väl förvaltad. Men på slutet skruvas storyn upp för fort, och avslutas för abrupt.