Mot slutet av ”Den som stannar, den som går” reflekterar Elena över verbet ”bli”:
”Det var ett verb jag alltid hade varit besatt av, men det var först den gången jag upptäckte det. Jag ville bli något, även om jag aldrig hade vetat vad.”
Det här blivandet – det ständiga självreflekterandet över sitt vara och sin roll i världen – är en besatthet som visserligen präglade också de två första delarna av Elena Ferrantes romansvit, men som blir ännu tydligare i den tredje delen. Det hänger naturligtvis ihop med att Elena blir vuxen ”på riktigt” och därmed förväntas bli tydligare i konturerna; läsaren får följa hennes försök till blivande i rollen som romanförfattare, intellektuell, hustru, mor, politisk journalist, frigjord kvinna och mycket annat.
Att konturerna inte blir särskilt mycket skarpare i något av fallen handlar förstås om att människans identitetsskapande är ett mycket fåfängare evighetsprojekt än vi vill låtsas om, men också om det som varit romansvitens faktum från första sidan: allt handlar om Lila. Resonemanget ovan fortsätter: ”Jag måste börja om med att bli något, men för min egen skull, som vuxen, oberoende av henne.” Vid det här laget börjar det bli omöjligt att hålla räkningen på hur många gånger Elena beslutat sig för olika varianter på temat ”bli fri från Lila”. De är minst lika många som de tillfällen då hon, lika resolut, bestämmer sig för att de måste komma närmare varandra igen, återförenas i den gamla samhörigheten.
Det verkar osannolikt att Elena någonsin ska bli helt oberoende av Lila, även om det som sker precis i slutet av den här boken – och som inte ska avslöjas här – får mig att undra vad som ska hända med deras vänskap sedan. Att vänskapen med, och kärleken till, Lila är vad som verkligen gör Ferrantes Neapelsvit så extraordinär har redan konstaterats miljoner gånger om, men om det är något jag verkligen tycker om med den så är det just detta: att den skildrar ett livslångt beroende av en relation utan att utmåla detsamma som något i grunden destruktivt. Dynamiken mellan Elena och Lila är ömsom skrämmande, ömsom hjärtskärande vacker. Allt ryms här – och utmaningen handlar om att kunna härbärgera det faktum att det gör ont lika ofta som det är underbart. Om det är särskilt förnuftigt kan man ifrågasätta, men det känns sant.
”Den som stannar, den som går” – titeln fångar på romanen på flera plan – är en fantastiskt bra roman. Det skulle dröja ända till den tredje delen innan den totala kapitulationen inför Ferrantes romanprojekt blev också min. Om det beror på att den är mycket bättre än de två förra eller på att jag nu helt glidit in i Ferrantes värld, kan jag inte svära på, men jag gissar på det förra. Språket är fortfarande pålitligt deskriptivt, men med en annan intensitet och de ibland lite tradiga upprepningarna och utvikningarna, lyser med sin frånvaro här.
Det kan ha att göra med att författaren kommer allt närmare behovet av att knyta ihop säcken, men också med att det händer så mycket i Elenas liv och världen under den period som ”Den som stannar, den som går” skildrar. Det är sent 60-tal och Italien vibrerar av politiska konflikter; kommunister slåss mot fascister, det är demonstrationer och möten överallt, en radikalare feminism och sexualpolitik gör sitt intåg, och i hemkvarteren i Neapel utvidgar camorran med bröderna Solara i spetsen sitt inflytande. Lila är kvar där i närheten, med sin son och sin sambo Enzo, medan Elena flyttat till Florens med maken Pietro och fött två döttrar. Hon befinner sig långt ifrån, inte bara sin väninna, utan också livet hon kom ifrån – och hon slits ideligen mellan att tas upp i sitt nya sammanhang och att behålla banden till sitt ursprung.
För, det är inte bara ambivalensen i hennes relation med Lila som är väsentlig här, det är på ett mer generellt plan tveksamheter och dubbelheter i största allmänhet. Elena kan stundtals framstå som en extremt, till och med irriterande, velig och ältande människa i det att hon ständigt funderar över precis alltings ”å ena sidan och å andra sidan”. Men, häri ligger inte enbart en osäker kvinnas eviga självreflektioner, utan också Ferrantes utsökta förmåga att sätta fingret på hur komplext och flerdimensionellt livet alltid är. För Elena skulle det säkerligen vara enklare om hon förmådde vara lite mer tvärsäker ibland, men det skulle inte vara lika trovärdigt.
Lila och Elena förblir hjärtat i de här böckerna. Och precis som i Zadie Smiths senaste roman, ”Swing Time”, är de – trots sina slitningar och långa perioder isär – varandras förankring i den här världen. Varandras plats att höra till på. Och, det är som Tayie Selasi skriver i sin recension av Smiths roman: ”Den platsen är vad en bästa vän, till och med en förfrämligad sådan, kan vara, särskilt för en kvinna. Dess trygghet kan inte underskattas, inte minst så i ett liv i stor förändring.” (The Guardian, 13/11 -16)
Elena Ferrante är en skarpsynt tecknare av samhällsförändringar, klasskillnader och politiska skeenden. Ibland tänker jag att det är synd att det så lite kommer fram i allt som skrivs om Neapelsviten, att relationen Elena-Lila överskuggar allt. Men, sen skäms jag lite över min egen invändning: varför skulle vi inte lägga vikt vid det faktum att en vänskapsrelation mellan två kvinnor för ovanlighetens skull är den grundbult utifrån vilken romanbygget – och deras respektive liv – konstrueras?