Allt man vill veta om bibliotek

Bok och bibliotek heter alltsedan starten den av alla bokmässor jorden runt som öppnas just i dag, i Göteborg. Det längre och mindre självklara substantivet i namnet pekar liksom mot böckernas rent fysiska existens och sammanhang medan boken som text väl främst är en andlig och immateriell företeelse. Hur mycket av just andliga eller kulturella erfarenheter och värden som kan vara förknippade med den rent fysiska hanteringen av nya eller gamla böcker har en av mässans gästförfattare, Alberto Manguel, skrivit en spränglärd, underhållande och ständigt gränsöverskridande bok om. Nattens bibliotek heter den, och bibliotekarierna kommer kanske att tvista om huruvida den bör placeras under "bok- och biblioteksväsen" (signum A), "kulturhistoria"(K), essäistik (H) eller något annat. Hur som helst bör den kunna roa och intressera mycket fler än de speciella bibliofilerna.

Manguel kan nämligen konsten att berätta inte bara en historia utan den ena efter den andra, utan att bli enahanda trots att allting kretsar kring sättet att förvara böcker. Han är själv född i Argentina, uppvuxen i Israel, kanadensisk medborgare och numera bosatt på franska landsbygden, där han inrett sitt omfångsrika personliga bibliotek i en 1400-talslada. Det mesta av vad han berättar går att hitta i vad som skrivits förr, men här får man det serverat av en intellektuell allätare som verkligen hittar på sina hyllor och i sina hjärnvindlingar och som kan prata eller kåsera fram fakta om alltifrån världens äldsta kända tryckta bok (Diamantsutran, från Kina förstås) till talibanernas bokbränning.
Manguel antyder i inledningen ett slags filosofisk utgångspunkt - som om en sådan skulle behövas - i mänsklighetens utsiktslösa försök att via texter och kunskaper ge världen en mening och ett syfte, "ett sken av förnuft och reda". Här slirar han lite på begreppen innan han tvingas konstatera att kunskapssökandet är "värt mödan för sin egen skull". Vi har alla skäl i världen att kartlägga läget, oavsett en eventuell yttersta meningslöshet. Det gäller också hans egna försök att bringa ordning i böckernas och historiens kaos, där hans ovanligt välutvecklade associationsförmåga och minne kommer väl till pass. Bibliotek är ställen för korsbefruktning, språk-, ämnes- och stilblandningar är inget att vara rädd för.

Nattens bibliotek kryllar av färgstarka anekdoter, t ex om änkan efter gevärsfabrikanten Winchester och deras ständigt påbyggda 160 rum stora hus som ännu ligger kvar i Silicon Valley. Ungefär så brukar bibliotek bete sig, menar Manguel, och vad gör man med alla gamla böcker som trängs undan av nya? Ja, oerhört mycket har förstörts, kanske oftare av oförstånd eller bokhat än av utrymmesbrist. I Bagdad har krigen förstört åtskilliga mångtusenåriga lertavlor, andra ovärderliga böcker och manuskript utplånades av Hitler och Stalin, de spanska erövrarna gjorde detsamma med aztekernas och mayafolkets litteratur i Mexico. I vår tid kan teknisk övertro spela oss spratt, om material sparas på mikrofilm och datadisketter som småningom förstörs. Även vi behöver institutioner med grundmurad respekt och ansvar för kulturarvets vård och bevarande; det är inget lyx- eller elitprojekt.
Även rätten för alla att fritt och gratis ta del av allt som skrivits har ganska gamla rötter i olika kulturer och har omhuldats även av tuffa kapitalister som Andrew Carnegie. Han skrev som 16-årig järnvägsanställd en insändare som ledde till avskaffande av låneavgiften i Pittsburgh. Argumenten är fortfarande bärkraftiga och hänger intimt samman med hela vår syn på bildning och mänskliga rättigheter. En helt annorlunda syn på sådant talar ur den tyska 60-talsvänsterns slagord "Hier wird nicht zitiert!", med innebörden att tidigare erfarenheter och reflektioner över vad andra sagt bara hämmar det revolutionära arbetet. Manguel är självfallet kritisk till en sådan hållning; utan det förflutna "talar vi i ett vakuum där ingen mänsklig röst kan ge ett ljud ifrån sig".
Alberto Manguel har en del likheter med sin sedermera blinde och mer berömde landsman Borges: båda är enormt belästa, underfundiga och gränsöverskridande. Manguels intresse för böcker och klassificeringar började redan i 7-8-årsåldern, och han kan tydligen leta sig fram till just de slående exempel och episoder han behöver apropå "Biblioteket som makt", "Biblioteket som överlevnad" och de andra kapitel han sorterat sitt stoff i. Hans stil påminner ofta om Umberto Ecos, trivsam och spirituell och samtidigt lågmält humanistisk. Han berättar i förbifarten lite om egna vanor: han läser helst på kvällarna och skriver på förmiddagen, något som jag själv med stigande ålder alltmer kommit på mig med att göra. Manguel är alltså en alltigenom sympatisk bekantskap!

Bild i Kultur urval "Manguel"

Den argentinsk-kanadensiske författaren, kritikern och översättaren Alberto Manguel kan konsten att berätta den ena historien efter den andra om sättet att förvara böcker utan att bli enahanda. Foto Scanpix

Allt man vill veta om bibliotek

Lagom till Bok- och biblioteksmässan kommer en fullmatad, underhållande och stimulerande historik över bibliotek av alla slag genom tiderna, konstaterar Tore Winqvist.