Allt av en fördömd poets penna

Den moderne, alienerade, asociale och geniale diktarens urbild heter Arthur Rimbaud (1854—91), tillika en av dem som hans alltför nära vän Paul Verlaine kallade "fördömda poeter". Konstnärligt brådmogen var han bara drygt 20 år gammal då han för gott övergav litteraturen. De återstående 17 åren av hans liv, då han bl a ägnade sig åt affärsverksamhet i Afrika, saknar allt litteraturhistoriskt intresse.Skiftande uttolkningarMen det han åstadkom under några få ungdomsår har haft svåröverskådliga återverkningar på den modernistiska poesin i stort; hans främsta lärjunge i Sverige var Gunnar Ekelöf. Hans betydelse för litteraturvetenskapen har inte varit mindre. Med sin notoriskt kryptiska stil har han lockat till de mest skiftande uttolkningar och levererat stoff för mängder av avhandlingar.Sedan länge föreligger en hel del av hans författarskap på svenska men först nu läggs hans samlade verk fram på vårt språk. Inklusive brev och diverse notiser i anteckningsböcker omfattar det cirka 400 sidor.Den som står för denna översättarbragd kallar sig Elias Wraak och vem han än månde vara förtjänar han beröm för en märklig prestation. Det är inte bara det att en stor del av Rimbauds verk är avfattat på rimmad vers, det är som nämnts också synnerligen dunkelt på sina ställen. Översättning blir då inte bara ett överflyttande från ett språk till ett annat utan förutsätter även tolkning av textens innehåll och mening.Hur förhåller sig då Wraaks översättningar till de äldre svenska? Som exempel kan man ta den berömda sonett där Rimbaud tillskriver varje vokal i alfabetet en särskild färg. Synestesi, sinnesanalogin där förnimmelser från olika sinnesorgan upplevs motsvara varandra, är ett av de modernistiska grepp som han bidrog till att sprida inom poesin. "A svart, E vit, I röd, Y grön, O blå" börjar Helmer Långs version av inledningsraden och Wraaks är identiskt lika så när som på att han behåller originalets U för grön — Lång har i stället utgått från denna vokals uttal på franska och därför valt Y. Mot slutet av sonetten går de båda tolkningarna mer isär. Lång får till de tre sista raderna så här:O, märkliga trumpet med sällsamma signaler,tystnader korsade av Änglar och Astraler:— Omega, O, strålglans av Hennes Ögon blå!Och Wraak:O, yttersta Hornstöt, där missljuden forsar,tystnaderna som världar och Änglar korsar:— O, Omega, Hansa Ögons violblå strålar!Om originalets "strideurs étranges" är sällsamma signaler eller forsande missljud kan diskuteras men med tanke på sammanhanget — Yttersta domen — är kanske trumpetsignaler det som ligger närmast.Närmare originaletSer vi däremot till själva versformen kommer Wraak originalet närmare genom att strikt iaktta det traditionella franska måttet med tolv stavelser per rad. Ingen av översättarna har dock förmått förena rimflätning, meter och något så när lexikalisk trohet med en övertygande svensk lyrisk diktion, vilket också är mycket begärt i detta fall.Det Wraak lyckas med är respektabelt nog och står sig väl utan de överdrifter förordsförfattaren och pesudonymen Nikanor Teratologen drar till med: "Översättningen är kraftfull, stilsäker, uppfinningsrik och trogen tonen i de tekniskt briljanta och skamlöst framtidsdräktiga texter ?."Det främsta värdet med Wraaks bok ligger i att den ger oss en helhetsbild av den ofta fragmentariske Rimbaud, från de mest svindlande dikter som Den berusade båten till skolboksanteckningar och en svit brev.Solid referensgrundDessutom innehåller volymen en fyllig kronologisk översikt över skaldens liv samt förklarande noter och ett register. På bokens sista sida meddelar förlaget att Wraak för närvarande håller på med ett arbete om Rimbaud. Bättre rustad för en sådan uppgift kunde ingen svensk vara och med utgåvan av det samlade livsverket har han lagt en solid referensgrund.Det inte minst märkliga med denna volym är att den över huvud taget givits ut. Även om översättaren själv stått för renskrift och typografering måste tryckningen ha kostat en ordentlig slant.Som ett offer på ekonomins altare får man se papperets blaskigt skummjölk-vita kulör som illa svarar mot vokalsonettens karaktäristik av vit som i E: "jöklars spjut, vita konungar". Men den "ordets alkemi" som Rimbaud förkunnade låter sig inte blekas så lätt.