Robert Azar heter en 30-årig litteraturvetare vid Göteborgs universitet som för snart två år sedan disputerade på en doktorsavhandling med titeln ”Förnuftets auktoritet. Upplysning och legitimitet hos La Motte, Thorild och Kundera”. I putsat skick föreligger den nu som en snyggt inbunden volym utgiven på ett vanligt förlag. Vid en första kursiv genombläddring ter den sig imponerande i sin lärdom och sitt bollande med citat på grekiska, latin, tyska och franska. Redan notapparatens omfång – ca en tredjedel av den samlade texten – gör att man tappar andan.
Vid närmare granskning framträder emellertid vissa svagheter. Stilen flyter för all del språkligt korrekt men får ibland drag av preciositet och bärs upp av en tydlig ambition att imponera. Författaren markerar noga sin plats i forskningens avantgarde. Redan på första sidan anger han sitt arbetes karaktär av ”berättelse” – en inneterm av tvivelaktig precision som lanserats som alternativ till den vanliga termen ”historia”. En berättelse förutsätter en person som berätta, det vill säga en röst bakom orden, och vidare krävs det att något händer i en berättelse. Det ”händer” mycket lite hos Azar och hans prosastil står retoriken närmare än det naturliga talets rytm.
Vilka är då hjältarna i hans historia? De är tre: den franske 1600-talsaristokraten och författaren de La Motte, vår inhemske 1700-talspoet och filosof Thomas Thorild samt vår samtida tjeckiske politiker och romanförfattare Milan Kundera. Det de har gemensamt är uppror i förnuftets namn mot givna auktoriteter medan de i övrigt och som personer är himmelsvitt skilda åt. Minst känd av de tre är La Motte. Den av hans insatser som Azar uppmärksammar är hans starkt förkortade version av IIiaden vilken bygger på en med honom samtida lärd dams prosaversion av Homeros klassiska hexameterepos. La Motte kunde ingen grekiska och för övrigt lämpar sig franska språkets grundrytm inte för daktylisk hexameter, så det fick bli alexandriner. Hans syfte var att i förnuftets namn ifrågasätta både form och innehåll i Iliaden – ett verk som då allmänt ansågs utgöra den västerländska litteraturens inte bara första utan också främsta.
Är detta då en insats i upplysningens tjänst? Vi skulle kanske snarare se det som ett angrepp på normativ estetik, vilket Azar också medger. Men auktoritet som auktoritet, menar han.
Efter La Motte tar han ett stort kliv fram till vår galenpanna och poet Thomas Thorild som även yttrade många kloka ord. Han är oss väl bekant och Azar tillför inte så mycket nytt där. Han var också en upplyst filosof med revolutionära idéer och lyckades utmana de makthavande i Stockholm så att de förpassade honom till det då svenska Greifswald där han blev professor i filosofi.
I sin samtid råkade Thorild ha en farlig kritiker i Kellgren, som slog ner på alla pretentiösa floskler och klumpiga formuleringar. Men det hände att Thorild själv pläderade för samma stilideal, som i en dikt med namnet ”Smaken”:
Fult är i vitterhet, fult är i seder
pyntet med pina och puffet med prål.
Sök vad du kan uti sanningens heder!
Fuskande gyckel ju smaken ej tål.
Ömkligt är tåtande,
löjligt är ståtande;
ära, men sann, se det är ditt mål.
Av större intresse är kapitlen om Milan Kundera. I denna skönlitterärt, essäistiskt och politiskt aktive mans tänkande lyfter Azar fram en spännande motsättning mellan vad han kallar lyrism och roman. Som utgångspunkt tar han Hegels antitetiska par poesi och prosa. Poesin står i Kunderas tänkande för inåt- och tillbakablickande romantik, politiskt sett konservativ. Prosan i den moderna romanens form står däremot för upplysning och kritiskt förnuft. Äldre romaner, som Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, har han inget till övers för. Hans idoler heter Broch, Musil, Kafka och Gombrowicz.
Som livshållning är lyrismen subjektivt inåtriktad, den goda romanen objektiv i sin skildring av den sociala verkligheten. Som exempel på detta motsatspars politiska manifestationer tar han den parisiska studentrevolten i maj 1968 i Paris respektive den så kallade Pragvåren samma år. Enligt Kundera var ”Maj i Paris en explosion av revolutionär lyrism, Pragvåren av post-revolutionär skepticism.” Subjektiv knarkromantik kontra objektivt samhällsengagemang, skulle man kunna säga.
De bästa partierna i Azars avhandling är riktigt bra och förtjänar att fördjupas i vidare forskning. Men skala bort och förenkla stilen, vill man råda honom. Skriv för vanliga läsare, inte för de akademiskt inflytelserika, vilka för övrigt vet att genomskåda alltför storslagna pretentioner.