Allt är ränder
Författaren Magnus Florins nya bok Ränderna är en profan meditation över språket. Markus Huss läser en skicklig språkkonstnär, och fäller en tår.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den nya boken Ränderna är inget undantag, samtidigt som Florin denna gång sätter mer på spel - inte minst i kraft av den tydligt självbiografiska ansatsen. Om hjärtat knutit sig i bröstet vid läsningen av de tidigare böckerna (så vackra är de faktiskt ibland) kommer Ränderna definitivt att generera en tår.
"Varför är tigern randig? Jag och min lillebror hade hört det rätta svaret många gånger:
- Så att den inte ska synas i det höga gräset."
Florins välbekanta skrivsätt går igen i Ränderna: korta, närmast aforistiska prosastycken som tillsammans formar en poetisk enhet av närvaro. Samtidigt finns här också längre, berättande passager som i tidigare böcker varit få. I Trädgården (1995) var det systematikern Linnés liv och världsbild som stod i fokus för Florins språkliga undersökningar, i Syskonen (1998) istället ett lundaapoteks mikrokosmos och familjeband, i Cirkulation (2001) penningens och mänskliga transfereringars kretslopp - för att bara nämnda de mest uppmärksammade.
Många är de läsare som förundrats över hur både botanik och bankväsende i Florins händer formas till små pärlor av lekfull skönhet i ett ständigt växande litterärt radband. Anspelningen på andlighet är avsiktlig: Florins text har en förmåga att få läsaren att stanna upp och känna på ordens klanger och betydelser, i en slags profan meditation över språket. Det låter pretentiöst, javisst, men så är också texten på milslångt avstånd från koketta språkövningar och experiment för experimentets skull.
I Ränderna är det inte oväntat ränder i olika skepnader som språket och berättelsen kretsar kring: övergångsställen, galler, spjälsängar, revben - men även boksidans meningsstruktur, som i sin tur liknas vid solens randiga reflektion i vattnets vågor. Ränderna blir hos Florin till ett chiffer som pekar bakåt i jagberättarens liv, mot en smärtpunkt i barndomen som hemsöker den nu vuxne författaren. Som ett raster ligger de över hans synfält: "Vart jag än i världen vänder / ser jag bara ränder / svarta vita streck / aldrig går dom väck" som det står i vertikala rader på den stiligt formgivna bokens baksida.
Hur förhåller sig språket till livet? Det är någonstans denna stora fråga Florins bok är ett svar på. Läsaren får inte bara följa utan också faktiskt ta del av en konstnärlig process (det är mycket skickligt genomfört, mer ska inte avslöjas) där jagberättaren försöker finna ett svar på vad dessa ränder betyder. Parallellt med berättelsen om en uppväxt och en föräldraseparation (i dubbel bemärkelse) följer vi med i författarens sökande efter barndomens språk- och bildvärld där randen, linjen, passagen gäckar den vuxne tillbakablickande författaren. Här spelaren konstnären Maria Miesenbergers bildsvit Sverige/Schweden (1993-2000) en viktig roll: en serie manipulerade familjefotografier där människorna är svärtade så att bara omgivningen syns skarpt. Genom att via bilderna tolka sin egen barndoms nyckelhändelser förmår jagberättaren närma sig rändernas gåta.
En annan viktig uttolkare av berättarens barndom blir S, verksam på ett psykoterapeutiskt institut för traumatiserade barn. Här får barnen leka med olika figurer i två sandlådor (alltid samma mängd och persongalleri), för att på så vis kunna iscensätta sina egna upplevelser och idévärldar. Likt den terapeutiska processen kopplas den språkliga leken hos Florin ihop med smärta och historia. Ändå bär leksakssamlingen, precis som alfabetets bokstäver, ett löfte om nya möjligheter: kombinationerna, världarna är oändliga! Såhär kan en sönderdelad Magnus Florin låta i boken:
"- Jag är lite rädd för de där bokstäverna.
Rädd? Varför det? [...]
Se nu på orden som mina klossar vill stava till: FARLIG. Och se: MARIN. Och se: LARM. [...] Nu är det jag som visar dig. Se nu: FILUR. Och se: SOL. Och se: ROLIG. Och se: FIOL"
Under 2007 pågick lite ideologisk kulturfäktning på Expressens och Aftonbladets kultursidor i form av en debatt kring normbrott som norm i litteraturen - normbrottsförespråkarna Lars Mikael Raattamaa och Hanna Hallgren stångades mot traditionalisterna Johan Lundberg och Therese Bohman - någon kanske minns? Om Florins Ränderna hade funnits i sinnevärlden vid den här tiden hade jag velat storma in med den på nämnda kulturredaktioner och utropa: se - den är både och! Ränderna är traditionell utvecklingsroman, djärvt formexperiment, självutlämnande testamente, kamouflerande lyrik, lek och allvar, en ny roman av Magnus Florin.
Litteratur
Magnus Florin
Ränderna
Albert Bonniers Förlag
Magnus Florin
Ränderna
Albert Bonniers Förlag