Ungefär 110 år efter författaren och kritikern Oscar Levertins död bildas en förening till hans minne. Grundaren, litteraturföreläsaren Boel, brinner för att sprida kunskap om Levertins livsverk. Föreningen blir en udda samling. Den socialt omöjlige mensamedlemmen Jörgen, den frigjorda hunduppfödaren Margareta och indrivaren och våldsmannen Leif har alla olika skäl till sitt intresse. Även Boel själv har flera motiv. Att läsa, föreläsa och göra andra glada är ”det låga räcke som skiljer henne från förintelse”.
När så Boels psykolog antyder att patientens uppenbara förälskelse kanske är besvarad rubbas balansen. Boels livsval och prioriteringar faller. På impuls bokar hon in hela föreningen på ”litteraturkryssning”. Ute till havs tänker hon inte vara till lags längre, inte lösa allas problem: hon tänker flippa ur.
Martina Montelius, chef för Teater Brunnsgatan Fyra, romandebuterade 2013 med hyllade ”Främlingsleguanen”. Inför publiceringen av ”Oscar Levertins vänner” har mycket fokus legat på det komiska, hedonistiska. ”Borde kulturtanterna knarka mer?” inleds många glada intervjuer. Och visst. Men det där är ju liksom bara ytan. Förstå mig rätt: ”kulturtantens” uppsving under senare år är självklart bra. Inte en dag för tidigt har många börjat se dessa ”tanters” avgörande roll som kunskapsspridare och kulturbevarare. Men det betyder inte att deras liv är som färggranna Marimekko-kassar. Boel har varit med om svåra övergrepp, både fysiska och psykiska. Kulturen har räddat henne, samtidigt som dess sociala sida innebär att hon ständigt måste le och ”inspirera”. Passionen och mörkret hon får genom läsningen har ett annat utlopp. Sex. Det är möjligt att jag svär i Montelius-kyrkan nu, men i dessa scener blir det frejdiga språket för mycket. Vissa uppskattar säkert ord som ”brunstkarneval” - själv ryser jag. Men men. Levertin var en ”knullmaskin” (Boels ord) men går ändå till historien för andra saker. Varför skulle inte Boel ha samma privilegium? Inte förrän kulturtanten kan vara huvudperson i en berättelse utan att denna tolkas främst som ”skildring av en kulturtant” är hon på riktigt respekterad. Och en kvinna oavsett ålder eller intressen måste kunna ha sex utan att det helt tar över tolkningen. Boel är en människa som gillar berättelser, helt enkelt. Hennes egen handlar om kultur och sex som flykt och gömställe. Den är rätt allmängiltig, med andra ord. Det är också hennes längtan efter att göra nytta i det längre perspektivet, och att komma nära odödligheten. Även om den är andras.