Alla ideal är inte vackra

Vad är en självbiografi? Ett svar är att det är en författares sätt att framställa sig själv. Det går att berätta i princip vad som helst. Jag har en känsla av att Kjell Eriksson inte utnyttjar självfabulerandet till den grad man skulle kunna göra. Han talar ofta om att vara ärlig och att han strävar efter sanning. Men det går ju förstås inte att kolla berättelsen.

Simma i mörker är en episodisk berättelse i kronologisk oordning av deckarförfattaren Kjell Eriksson. Han växte upp i Almtuna, Uppsala på 1950-, 60-talet. Han är vänsteraktivisten, fackföreningskillen, anläggningsarbetaren, trädgårdsmästaren och globetrottern som börjar skriva lite smånoveller och sedan blir det deckare i slutet av 90-talet och med dem slår han igenom stort.  
I Erikssons deckare är, lite svepande formulerat, de onda överklass och de goda arbetare. Förklaringen till den tendensen finns i den nya boken. Erikssons bakgrund är föga förvånande arbetarklass.
Det intressanta nu är att den bilden delvis krackelerar. Det fina med Simma i mörker är att den för fram en nyanserad människa. Kjell Eriksson kan ibland gå på med en vänsterjargong som han själv blir trött på (skulle jag tro) och ibland blir jag osäker på om den egentligen har några andra ideal än den farligt manliga egotrippen. Men så kommer partier där en hel del bråte skalas av. Då möter man en iakttagare som ställer sig i ett meditativt förhållande till sin omgivning – utan värderingar. En som lägger ner alla försvar, alla förutfattade meningar om hur andra värderar honom.

Inte bara personligheten spretar, styckena i boken skiljer sig också åt i stil. Till en början är det lite hurt-snärtigt skrivet. Man får inte riktigt grepp om författaren. Han glider undan och blir en rätt platt karaktär. Men det blir ändring på det, ju längre texten löper desto djupare och närmare kommer läsaren författaren. 
Uppbrott är en viktig del av berättelsen. Eriksson smäller igen dörren till idioterna – smygrasisterna på en middag i Bergsbrunna. Man vill applådera – det är lite som en Hollywoodfilm, med den enda skillnaden att här får de onda inte stryk. Men relationen bryts. Det är inte mycket att moralisera över, sådant händer. Men när analysen av situationen inte är en avkylning av det heta temperamentet blir det lite märkligt. Erikssons altruism begränsar sig till de ekonomiskt utsatta. Okej, det kan man förstå, men när han resonerar över situationen reflekterar han inte över flyktens konsekvenser. Eriksson sätter värde på att tala rakt ut, att inte vara "len i truten". Ur det menar han att sanningar kan uppstå. Jag tror att de utsattas förkämpe måste vara mer slipad än så. Och det medger Eriksson när han ser de organisationslösa demonstrationerna i Barcelona våren 2011. Dörrsmällandet är förstås det ickeproduktiva i förändringskampen. Den sidan av kampen har lett till en del personliga konsekvenser i nära relationer får man intrycket av. Men att organisera har han varit bra på. 

Ibland koketterar han med sin bakgrund. Den blir allt ifrån ett upphöjt bildningskomplex till ett offertänkande. Men det känns mer som en svart livsinställning än något annat. En bitter f d politikers klagan över hur världen är för dum för att förstå honom – Eriksson var med om att starta Arbetarlistan 1990. Men vem vore ärlig om den inte talade om sin brist på självsäkerhet.
Kommunister är Erikssons tappning rejäla och politiskt medvetna – 70-talets medelklassvänster med inkaluvor har han inget till övers för. Arbetare är den som fått slita ont för kapitalisterna. Så kan det låta, när Eriksson går på. Inte heller svekfulla intrigerande parikamrater (vilket det tycks finnas gott om) har han något till övers för. Han kommer inte sällan tillbaka till sin ungdoms vrede över orättvisor. 

Simma i mörker är en berättelse om 70-talets fackföreningsrörelse, 80-talet politiska omvälvningar, 90-talets ekonomiska kriser, 00-talets limbo och 10-talets kriser i genomskärning, filtrerat genom ett sammansatt känsloliv. Men framför allt är Eriksson öppen och ärlig med sina personliga tillkortakommanden och inte alltid så vackra personliga ideal. Och just detta är kanske det mest intressanta, och häri ligger kanske den största skillnaden mellan klasserna: fasaden. I just det avseendet har Eriksson gått långt. Han har dragit fram en hel del lik ur garderoben – sådant blir det också bäst litteratur av. En hel del människor kommer att bli sura – vilka det är går ofta ganska lätt att googla fram. 
Hans berättelse har utrymme för att gå längre än den gör, ändå kan man vara rätt nöjd med det man får. Simma i mörker är lite som när Eriksson berättar om att Ivar Lo hör av sig till honom – efter att Eriksson publicerat några novellförsök i början av sin skrivarbana – och vill diskutera litteratur! Det kommer som en liten chock. Inte heller boken är riktigt vad man förväntar sig.