Vad är rasism, och vem gör sig skyldig till den? Dessa är de två frågor som ligger till grund för Marcus Priftis debattbok Främling, vad döljer du för mig? Svaret på den första frågan är tämligen enkelt: rasism är att dela upp människor i grupperna VI och DE, där DE-gruppen är "fundamentalt annorlunda, och absolut sämre, än gruppen VI". Även på den andra frågan ger Marcus Priftis ett rakt svar, som dock är betydligt mer provocerande: vi har i princip alla någon gång halkat ner i rasismträsket.
Priftis ser rasismen som ett strukturellt problem, och för att rätta till strukturerna måste vi erkänna att de finns där. Vi behöver komma bort från tanken att rasisten är ett främmande monster, någon så ond att vi omöjligt kan känna honom eller henne.
Vi måste våga säga att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti (eftersom de för en rasistisk politik och exempelvis argumenterar för att invandringen från muslimska länder ska begränsas eftersom islam har svårt att samexistera med den svenska kulturen). Och framför allt behöver vi se rasismen utifrån de drabbades position, inte utifrån utövarnas.
Priftis har poänger i allt det här, och den viktigaste är kanske den sista. Det är rasismens offer vi måste lyssna på, inte rasisterna. Påfallande ofta handlar diskussionen om huruvida någon är rasist eller inte; problemet är bara att en person som inte är rasist ändå lätt kan bli del av en rasistisk struktur. Ogenomtänkta kommentarer bortförklaras ofta som "att det var bara var ett skämt", och om någon tar illa vid sig blir hen anklagad för att vara lättkränkt. Men om liknande kommentarer upprepas gång på gång - om än av helt olika personer - blir de del av ett större sammanhang där den utsatte blir offer för en rasistisk struktur.
Samma sak gäller debatten om de danska Muhammed-karikatyrerna. Yttrandefriheten i sig har aldrig varit hotad, så diskussionen borde ha handlat om Jyllands-Postens rasistiska provokationer. Att danska muslimer kände sig kränkta av att utmålas som terrorister i en av landets största dagstidningar samtidigt som Dansk Folkeparti flyttar fram sina positioner, är inte särskilt svårt att förstå om vi ser det från offrens synvinkel.
Främling, vad döljer du för mig? är en arg bok. Marcus Priftis är inte rädd för att skapa sig ovänner när han visar hur rasismen genomsyrar samhället till den grad att även de som kallar sig antirasister ibland gör sig skyldiga till rasism. Han ger även exempel på hur liberala debattörer har gjort sig skyldiga till islamofobi, medan vänstern stundtals har missat målet med sin Israel-kritik och tagit till antisemitiska argument.
Detta är bra - och modigt - av Priftis. Rasismen måste påvisas överallt den finns, annars går det inte att bekämpa den. Och faktum är att vi lever i ett samhälle där den finns överallt, och vi måste våga diskutera det. Marcus Priftis har kastat handsken, och jag hoppas att den plockas upp av såväl ledarsidorna som av de politiska partierna. Det är först när vi erkänner att rasismen faktiskt finns inrotad i samhället, som vi kan börja rycka upp dess rötter.