Alla bokvänners bästa böcker året 2001

Det nya årtusendets första bokår fick en start av det slag som brukar kallas flygande. Knappt hade julmaten tagit slut och julklappsböckerna blivit utlästa förrän vi bokvänner fick nya volymer att tillbringa kvällarna med.
År 2001 var bokåret då teaterprofessorn Margareta Wirmark gav ut sin nordiska teaterhistoria Noras systrar, "en spännande, instruktiv och mycket tänkvärd skildring urförd med stor stringens", enligt Bo-Ingvar Kollberg. Wirmarks teaterhistoria med kvinnoperspektiv liksom Christer Åsbergs Tid med teater, om Upsala stadsteaters 50-åriga historia, torde vara en självklar julklapp till varje teatervän.
Bengt Lagerkvists bok Vem spelar i natten om den unge Pär Lagerkvist var en annan boklig höjdpunkt etta år. Att förlaget samtidigt gav ut klassikern Kaos är värt en eloge.
2001 var året då sydafrikanen André Brink återkom med en angelägen och välskriven roman, I åtråns namn, efter några mindre lyckosamma mellanår. Hans landsman J M Coetzee gav sina läsare inblickar i sin egen barndom med prosaberättelsen Pojkår.

Lärda Uppsalaförfattare
Karin Johannisson skrev lärt och lättsamt om nostalgins historia och Carl Frängsmyr disputerade på en avhandling om naturen och människan i svenskt 1700-tal. Upplysningsmannen Jakob Fredrik Neikter är huvudperson i Frängsmyrs bok Klimat och karaktär, vars framställning präglas av klar disposition och ett ledigt språk, konstaterade Tore Winqvist i sin recension.

Siripristagaren Johansson
Fateme Behros, till alldeles nyligen Uppsalabo, kom med en ny roman, Fångarnas kör. Carina Burman avfyrade en tvåstegsraket, romanen Islandet och biografin om Fredrika Bremer, belönade med Lundeq-priset, och Uppsalaprofessorn Staffan Ulfstrand skrev en bok om flugsnappare som väckte intresse långt utanför fågelskådarnas led och nominerades till Augustpriset. Och Elsie Johansson bevisade åter sin storhet som berättare med romanen Nancy, av obegriplig anledning inte Augustnominerad. Dock fick Elsie Johansson och hennes Nancy det alternativa Siripriset, utdelat vid Bokens dag i Uppsala för några veckor sedan.

Två andliga ledare
Den roman som framför allt kommer att förknippas med året 2001 är utan tvekan P O Enquists stora berättelse om två andliga ledare, Levi Pethrus och Sven Lidman. Att Lewis resa inte fick Augustpriset kan bara bero på elektorernas ovilja att ge en redan belönad författare priset igen. Torbjörn Flygt som ärades med utmärkelsen i år för sin roman Underdog, torde dock förtjäna beröm; om Underdog skrev Bo-Ingvar Kollberg att "det finns ett driv i berättandet som gör boken till ett fängslande läsäventyr".
På den svenska parnassen hade Enquist och Flygt sällskap av Björn Ranelid, vars roman Krigaren om Vietnamdesertörerna och dagens vilsna ungdomar hörde till höstbokfloden. I den återfanns också Jonas Gardells Ett ufo gör entré, där författaren tar farväl av sin egen barndom och gestaltar sin väg ut ur självförakt och underläge.

Begåvade debutanter
Detta var också ett år med många begåvade och med rätta uppmärksammade debutanter. Att Uppsalaförfattaren Åke Smedberg på sina håll kallats debutant hör samman med att han gav ut sin första deckare, Försvinnanden, och plötsligt fick en läsekrets mångdubbelt större än tidigare. En "riktig" debutant var bland andra Mats Kolmisoppi, som med novellsamlingen Jag menar nu hyllade "utanförskapet, den kaotiska revolten och sökandet efter en meningsfull tillvaro i samhällets subkulturer", skrev Catrin Ormestad.
Eva-Maria Liffner, debutant med romanen Camera, hörde till årets mycket prisade nykomlingar på den svenska bokhimlen, där Maja Lundgren med romanen Pompeji också var synnerligen lysstark. Pompeji kan läsas som "ett slags lekfull sociologisk studie över livet i Pompeji något år före katastrofen", skrev Tore Winqvist om Maja Lundgrens så småningom Augustnominerade bok.
Sådan uppmärksamhet fick inte Ellen Mattson för sin roman Snö, men UNT:s recensent Paula Karlstam skrev att Mattsson "skickligt skildrar hur det är att vara människa" och betecknade Snö som "en stor liten roman".

Lyrikåret 2001
Bland svenska lyriker minns man gärna Gunnar Hardings Salongsstycken, där prerafaeliten Dante Gabriel Rossetti är en centralgestalt, och Bruno K Öijer, som med diktsamlingen Dimman Av Allt fullbordade sin poetiska trilogi och fick lysande recensioner. Så också av UNT:s Bo Gustavsson, som skrev att Öijer med sin trilogi framstår som en "framtidsvisionär och samtidskritiker". Bruno K Öijers nya dikter är "viskningar och rop från fångna, vilsna själar i den moderna tillvaron".

Tranströmers brev
Den allra största uppmärksamheten fick dock med rätta Tomas Tranströmer, vars brevväxling med vännen och kollegan Robert Bly gavs ut under året. Dessutom publicerades ett antal haikudikter av Tranströmer, och man passade också på att ge ut hans samlade diktning i en volym. Och många litteraturvänner var det runt om i världen som hoppades att Svenska Akademien detta jubileumsår äntligen skulle belöna en av 1900-talets största poeter. Så blev det nu inte, utan priset gick som bekant till västindiern V S Naipaul, en kontroversiell herre som länge förekommit i Nobelprisspekulationerna.

Enkel och elegant prosa
Därmed är vi åter ute på den internationella bokmarknaden och kan konstatera att vi år 2001 fick nya namn att lägga till favoriterna från tidigare. Den unga brittiska författaren Zadie Smith drog in som ett yrväder alldeles i årets början med sina Vita tänder, enligt Catrin Ormestad "en briljant bok, intelligent och flödande rik, skriven på en enkel men ändå elegant prosa. /.../ Det är sällan man läser en bok som är så oavbrutet underhållande och medryckande."
En annan ny bekantskap är den ugandiske författaren Moses Isegawa, vars roman Despoternas maskerad kom i svensk översättning. På höstens bokmässa i Göteborg fascinerades publiken av Isegawas frejdighet och tillit till språket och litteraturen. Och i sin recension av Despoternas maskerad skrev Fabian Kastner att Isegawa "styrka som författare ligger i det groteska närperspektivet", och recensenten jämförde honom med ovan nämnda Zadie Smith och med indiern Manil Suri, vars roman under bokåret Vishnus död var en annan imponerande debut.

Indisk klassiker
Både Isegawa och Suri skriver på engelska, medan indiern Amantha Murthi är sitt modersmål kannada trogen. I romanen Samskara — rit för en död man, skriver Murthi om fundamentalistisk religiositet och dubbelmoral på ett mycket avslöjande sätt. Boken är den första i en serie översättningar från lokala indiska språk till svenska.
Från det tyska språkområdet nådde oss flera minnesvärda böcker detta bokår. Om vilsenhet och utanförskap skrev debutanten Inka Parei i romanen Skuggboxerskan, medan Karin Duve i sin Regnroman gestaltade en existentiell upplevelse på ett spännande sätt. Och i Historien om det gamla barnet gjorde unga Jenny Erpenbeck en intelligent analys av "spelregler och attityder som hör hemma bland årsringarna kring det nyss passerade millennieskiftet", skrev Bo-Ingvar Kollberg i sin mycket uppskattande recension.

Minnesböcker
Norrmannen Jan Kjærstad fullbordade sin stora trilogi med romanen Upptäckaren, som också fick Nordiska rådets pris, och lettiskan Vizma Belsevica gav ut Billes sköna ungdom, tredje delen i sin självbiografiska svit. Från vårt östra grannland kom minnesböcker böcker av Claes Andersson, Jörn Donner och Mauno Koivisto, Kjell Westö gav ut Vådan av att vara Skrake, Ulla-Lena Lundberg skrev om Finlands båda krig ur kvinnoperspektiv och danskan Kirsten Thorup berikade bokåret med romanen Bonsai.
Garanterat störst till omfånget var amerikanen Don DeLillos Under jord. Med sina 895 sidor är DeLillos epos ett "kalejdoskopiskt bokslut över USA:s efterkrigshistoria", skrev Fabian Kastner i sin recension. "Vad DeLillo åstadkommit är ingenting mindre än en totalroman om livet ur alla dess aspekter, /.../ fängslande från början till slut och faktiskt inte en sida för lång."

Vackraste boken
Vackraste boken slutligen var utan tvekan Uppsalakonstnären Ulla Fries Graverat, en utsökt konstutställning i bokform av en av vårt lands främsta grafiker. Torsten Ekboms essä och Christer Jonssons formgivning samverkade med konstverken på det allra förnämsta sätt.
En konstbok till måste nämnas, Mårten Castenfors genomgång av svensk konst under åren 1960 till 2000. En guldgruva för den som vill orientera sig i samtidskonsten.
Mycket mer finns att säga och många fler boktitlar finns att nämna om bilden av bokåret 2001 ska tecknas. Och kanske är det i minst lika hög grad alla de icke omnämnda böckerna vi särskilt kommer att minnas. En sådan tur då att böckerna finns kvar också efter jul, och då förhoppningsvis till ett lägre pris sedan bokmomsen sänkts.