Alla är vi fångar

Johannes Anyuru börjar i en luggsliten kropp som sitter bort sitt liv på en bänk och stirrar ut över ett samhälle vars brusande liv ljuder allt mer alienerat. Låskolvar faller på plats och stänger ute. Hyenorna vrålar i fjärran och alldeles intill, och helvetets alla floder porlar med ett dån som är långt mer vardagligt än det borde vara.

Precis som i debuten Det är bara gudarna som är nya har Anyuru i sin tredje samling Städerna inuti Hall sökt en ledsagare i antiken, nu Vergilius och Aeneiden i stället för Homeros och Iliaden. Precis som förra gången erbjuder det antika eposet en oväntat välfungerande resonansbotten för Anyurus resa. Och vilken resa det blir. Efter 350 sprakande sidor (som både i omfång och politisk pondus binder Anyuru ännu närmare förebilden Sonnevi) är det få poeter som lämnar läsaren hungrig efter mer.
Från den bänkade rör sig Anyuru över ett gigantiskt spektrum av tid och rum, där några scener och teman återkommer. Lås och nycklar, språk, baksätet i en polisbil, spår av upplopp i Paris, Köpenhamn och valfri svensk stad. Diktjaget eller berättarrösten stiger in i fragment på fragment i ett slags planerad oregelbundenhet.

Titelns fängelse dyker upp i mitten av boken och då i en scen som skildrar en isolerad fånge som är fastspänd i ett bälte. Lika fjättrad och ofri som resten av samhället. Hela världen är en stridszon och de lås vi så gärna placerar mellan oss och dem gör oss alla till fångar. Nycklar, dyrkar, fejkade inträdesstämplar, kombinationslås, magnetband - de är alla bojor på någon sida av dörren och Anyuru vore inte poet om han inte antydde att det fanns ett bot mot den rädsla som gör att de flesta skyndar i stället för stannar när de passerar en utslagen medmänniska i ett nedpissat hörn av torget - det finns bokstäver, det finns ord, det finns språk. "De som bränner bilarna är arga, trötta//frustrerade, arbetslösa, inspärrade, förbannade - ", och det finns bättre sätt att nå dem än genom spegelglaset på en anonym onumrerad kravallhjälm. Dörrar, karmar, sömmar. Allt kan spricka. Kilskrift, skrivtecken, bokstäver - det är så nära hoppet vi kommer.

Johannes Anyuru är förbannad och rädd för den värld där "[ö]ver hälften av alla överlevande offer/berättar att medicinsk personal var med/vid förhören", men han fortsätter se för att det inte finns några andra vägar att gå. Det är väldigt skönt, och ovanligare än det borde vara, att läsa en poet som tror på ordens verkan. Mellan varven går ansats och språng inte riktigt ihop, och ibland drar gesterna mot det manieristiska. Men på det stora hela håller Johannes Anyuru balansen på ett imponerande sätt.

Alla är vi fångar

Sebastian Johans imponeras av Johannes Anyurus tredje, Augustprisnominerade diktsamling.