År 1818 var Joseph Jacotot (1770-1840) med om en märklig upplevelse. Som revolutionär hade han tvingats i exil i Holland där han fått en tjänst vid ett universitet i fransk litteratur. Problemet var att han inte kunde ett ord holländska och hans elever talade inte franska. Men Jacotot var inte den som gav upp i första taget. Med hjälp av en tolk förklarade han för sina elever att de skulle inhandla ett exemplar av Fénélons Télémaque som nyligen kommit i en tvåspråkig utgåva. Sen skulle de med egna ord redovisa vad boken handlade om, på franska. Jacotot hade stora förhoppningar på sina elever.
De skulle uppfyllas, och mer därtill. En vecka senare kom eleverna tillbaka, numera franskspråkiga, och det enda de bar med sig var varsitt exemplar av Fénélons roman.
Jacotot var förstummad. Vad hade han funnit? En ny undervisningsmetod? Hade han verkligen lärt dem något han själv inte kunde: att överföra holländska till franska? Snabbt gav sig Jacotot ut i universitetsvärlden för att testa sin nya metod i andra områden. Han började undervisa i piano och måleri, två ämnen han var helt okunnig i. Efter några år blev han berömd som en inflytelserik pianolärare. Metoden fungerade. Men vad innebar den?
Denna fråga ställer Jacques Rancière i den på svenska nyligen utkomna Den okunnige läraren. Svaret blir ett slags filosofisk kullerbytta: metoden innebär att alla människor i grunden är jämlika. Ett radikalt svar som kräver sin förklaring. Men först några ord om själva boken.
Den okunnige läraren är en mycket originell liten text som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan en intellektuell biografi och en pedagogisk stridsskrift. Den skulle också kunna beskrivas som ett slags grundforskning i jämlikhet och ett extrakt av Rancières anarkistiska tänkande. Boken publicerades 1987 men eftersom den imiterar Jacotots lite ålderdomliga stil känns det som om den lika gärna skulle kunna vara från 1818. När jag läser den, i Kim West förtjänstfulla översättning, börjar jag leka med tanken att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) skulle ha läst den. För var inte folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Och utgick inte Ellen Keys tanke om ”tillägnelse” från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?
Rancière skulle förmodligen svara ja på frågorna, men samtidigt varna för faran med att institutionalisera Jacotots metod. Metoden bygger nämligen på ett mycket radikalt antagande. Detta antagande skulle kunna beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.
I ett av bokens allra intressantaste avsnitt diskuterar Rancière begreppet ”förklaring”. Det är ett ord han, liksom Jacotot, ogillar. Att ”förklara” är nämligen en hierarkisk undervisningsmetod. I ”förklararens” världsbild är elevens ”oförmåga att förstå” en bärande fiktion i vilken förklararen själv träder in och löser upp knutarna. Den bygger på föreställningen om att det bakom varje text finns en annan, enklare text, som läraren kan demaskera för eleven. Mot detta ställer Rancière/Jacotot ”översättningen”, som saknar denna hierarkiska dimension. Översättningen bygger på att eleven själv träder in i texten, och i stället för att förklara dess logik förflyttar den till ett annat idiom. På så sätt blir lärarens uppgift inte att undervisa eleven utan att stänga in honom i ett problem. Därefter intalar han eleven att det bara är han själv som har redskapen att ta sig ut.
Så formulerar Rancière/Jacotot sin emanciperande molekyllära. Och när jag läser det blir jag plötsligt väldigt melankolisk. För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det, och under mig nästan känner jag hur Key och Jacotot roterar i sina gravar.
Att Rancières bok knappast kommer tjäna som något motgift mot denna utveckling står klart. För det är den alldeles för spretig och dessutom är den knappast något inlägg i skoldebatten. Däremot fungerar den utmärkt som en filosofisk pil att sätta i den Björklundska skolans underrede. Långsamt sipprar vattnet in.