All idealisms svurne fiende
Michel Onfreys skriverier har snarast karaktären av lidelsefulla partsinlagor, skriver Staffan Bergsten.
Michel Onfray kan tyckas lite väl blåögd ibland.
Foto: Dan Hansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En fransk filosof som emellertid skyr det akademiska fikonspråket är den nu snart 50-årige Michel Onfray, populärvetenskaplig frilansskribent med flammande patos för den sak han tror på: bejakande av hela människan med alla hennes sinnen. Lika lidelsefullt går han till angrepp mot sina två huvudfiender: den platonska filosofin och den katolska teologin. Hans första till svenska översatta verk som utkom i fjol heter Handbok för ateister. Vidare misstror han konservatism i alla dess former och väckte tidigare i år uppseende i franska massmedia genom ett ideologiskt angrepp på ingen mindre än president Nicolas Sarkozy.
Sedan debuten 1989 har Onfray hunnit med ytterligare drygt trettio böcker, dvs i genomsnitt två om året. Det går alltså undan när han skriver och lärda utredningar avbryts ideligen av häftiga utfall. Hans stil - utmärkt överförd till svenska av Jim Jakobsson - utgör ett kraftigt ordflöde som drar läsaren med sig. Pleonasmer, hopningar och hyperboler hör till de retoriska verktyg han flitigt använder.
Hittills i år har det utkommit två nya böcker av honom på svenska: Kraften att leva, med underrubriken Ett hedonistiskt manifest, samt Antikens visdomar. Den livskraft Onfray predikar frigörs när man kastar alla idealistiska fördomar och asketiska påbud över bord och lever här och nu med alla sinnen öppna, men samtidigt med förnuft och respekt för sina medmänniskor. En syntes av det bästa inom antik epikurism och stoicism är hans recept på lycka.
I sin kritik såväl som i sina rekommendationer anlägger Onfray genomgående ett historiskt perspektiv. Den i hans ögon onda traditionen utgår från Platon och kulminerar med Hegel medan den goda har sina rötter hos de försokratiska tänkarna och leder fram till bl a Foucault. Samtidigt som han aldrig svävar på målet vare sig i fördömanden eller lovord inskärper han att alla anspråk på absolut sanning är falska. Varje filosofi präglas av sin upphovsmans levnadshistoria. I enlighet med denna övertygelse inleder han Kraften att leva med ett långt förord där han skildrar sin uppväxt i ett barnhem i den franska provinsen där pedofila katolska präster gjorde livet surt för fattigmansbarn som unge Michel. Där grundlades hatet mot Kyrkan.
I årets andra bok, med undertiteln Filosofins mothistoria del I, inleder han sin uppgörelse med traditionella läroböcker i filosofihistoria genom att ignorera Platon och de andra "stora" och i stället lyfta fram tänkare som Demokritos, Diogenes, Epikuros och Lucretius. I kommande delar ska den linjen fullföljas.
Det är lätt att ryckas med av Onfrays entusiasm och svada, även om han ibland verkar blåögd i överkant. Så i sin tro på den - även från barnalstrande - helt frigjorda sexualiteten. Utfallen mot allt vad religion heter verkar mer utgå från den förnedrade gossens hat än från mogen kunskap om vad religiös tro kan innebära. Allt han skriver formar sig till lidelsefulla partsinlagor, vilket han själv är den förste att erkänna.
Nya böcker
Michel Onfray
Kraften att leva samt Antikens visdomar
Nya Doxa, övers Jim Jakobsson
Michel Onfray
Kraften att leva samt Antikens visdomar
Nya Doxa, övers Jim Jakobsson