I en essä i Dagens Nyheter här om veckan (11/5) förutspådde Thomas Steinfeldt – kulturchef på Süddeutsche Zeitung och professor i kulturvetenskap – att vi går mot en framtid där olika mediers förhållande till tiden är av större betydelse än under de senaste decennierna. Han beskrev också skillnaden mellan hastighet” och ”djup” i relation till nätet. Och om hastighet är den främsta anledningen till ett högt antal ”klick” så är djup uttryck för den tid en besökare stannar på en sida eller i en artikel.
Ur ett sådant perspektiv har Uppsalaförfattaren och arkeologen Magnus Alkarps blogg (alkarp.se) knappast den omedelbara aktualitet som får antalet besökare att skena iväg men däremot det djup som gör att man dröjer sig kvar. För man fastnar lätt här, glömmer tvättstugan eller vad det nu var man höll på med. Hans hemsida är inget man hastigt skannar av efter nypostade inlägg men väl en imponerande och inspirerande samlingsplats för höga och låga tankar, där man sugs in i såväl den lokalpolitiska debatten som den grekiska eurotragedin.
Dessutom är bloggen så utstickande och frän i sin design att det är lätt att bli duperad bara av det. Samtidigt håller Alkarp oftast en balanserad ton, har ett skönt sväng i språket och är gärna personlig men aldrig privat. Istället för periodiskt publicerade inlägg har han valt ett upplägg med flera spalter, där olika underrubriker som dagsedlar, tema och ”nybloggat” ger texterna en längre hållbarhet.
Videovinjettens politiska satir är signerad filmfalangen hos samarbetspartnern Zpiderweb & Co men roligast är Alkarp på egen hand. Som när han tar fasta på en nyligen publicerad undersökning om sambanden mellan psykisk ohälsa och kreativitet för att ge en inblick i den skönlitterära skaparprocessen: ”Några författare väljer att hålla sina figurer i stram regim, andra vill skriva utan livlina – och låter dem fritt kila omkring i romanmiljöerna en stund för att sedan kärleksfullt tillrättavisa dem om de löper alldeles amok.”
Kortare poster varvas med recensioner, krönikor och djuplodande essäer. Som ”Fallet O” om den nazistiska infiltrationen av svensk arkeologi 1933-1945 eller annat som tangerar den egna forskningen. Mer akademiskt material samlar Alkarp annars på sin forskningshemsida om avhandlingen ”Det Gamla Uppsala” som han disputerade med i fjol. Bloggen får istället visa att sociala medier kan fungera lite som en mellanstatlig haverikommission och lyfta fram sådant som faller mellan dagspressens stolar.
Ändå skriver han att det en gång var dagstidningen, ”och inte nödvändigtvis Strindberg”, som fick honom intresserad av ord och skrivande. Naturligtvis kan också Alkarp vara en både provocerande och generaliserande debattör ibland, men sällan på det där självgoda viset som så många bloggare tenderar att vara när de drar ut i strid mot gammelmedia. ”Min verkligt svaga punkt är att jag är fräck nog att skriva precis som det faller mig in” förvarar han sig mot en läsarkommentar. Nog är det trots allt något uppfriskande Strindbergskt över det.