Alfred Nobel som diktare

Alfred Nobel hör, vid sidan av Linné, Björn Borg och ABBA, till de mest världsberömda av alla svenskar. Det är självfallet mest genom Nobelpriset nästan alla hört åtminstone namnet, möjligen också genom dynamiten, nitroglycerinet och andra historiskt betydelsefulla uppfinningar. Om Alfred Nobel borde man alltså veta det mesta redan, men faktiskt bidrar en nyutkommen bok av och om honom med väsentliga nya inblickar i hans mer privata personlighet. Den heter faktiskt Alfred Nobel: Dikter på ena framsidan och Alfred Nobel: Poems om man vänder på steken, vilket är en fiffig och inte helt ovanlig lösning på problemet med en tvåspråkig utgåva.

Alfred Nobel skrev alltså - för egen och möjligen några få andras begrundan - ett litet antal dikter i tidens stil. Åke Erlandsson, som svarat för textetableringen och översatt de svenskspråkiga originalen till engelska och vice versa, ger också en biografisk och litteraturhistorisk bakgrund på båda språken; boken bör alltså kunna läsas både här hemma och internationellt. Flera av de allt som allt åtta dikterna - från en halv till trettio sidor långa - är påfallande öppenhjärtiga om vad som rör sig i Nobels innersta: barndomsglimtar, grubbel över det egna livsödet och samhällsproblemen, och inte minst misstro till den egna förmågan att "så och skörda äkta sympati/—och kärlek i en qvinnoengels själ".

Det här skrevs i huvudsak före Freud - som säkert skulle funnit texterna intressanta - och både Nobels sätt att formulera sig och hans allvarliga och vemodiga idealitet är mycket karakteristiska för den tidens känslor och idéer. Det vore förstås fel att kalla honom ett oupptäckt diktargeni, men det är ändå inga riktiga pekoral utan fullt läsbara, ibland klangfulla och ofta tänkvärda texter. Till allt annat måste Alfred Nobel ha varit en påfallande språkbegåvning, eftersom de fem engelska originaldikterna är ungefär lika bra (med mycket få språkfel och massor av idiomatiska vändningar) som de tre på svenska. Han excellerar i 1800-talets romantiska och arkaiserande former:

"Alas! full often must the Night look down
On scenes of misery. Let us draw a veil
Of decency o´er those unholy things..."

Här finns starka återklanger av både Shakespeare och kanske framför allt Shelley och Byron. Av svenska influenser är Tegnér och Rydberg de tydligaste. Trots eller kanske oberoende av sin typiskt viktorianska idealism är naturvetaren Nobel samtidigt uttalat antiklerikal och religionskritisk. Då och då skymtar visserligen en viss ambivalens eller reminiscenser av en vilja att tro på "något högre", men i huvudsak är han en modern liberal rationalist.
Det som framför allt ger Alfred Nobels dikter en lyrisk klang mitt i alla aktuella och historiska funderingar är känslan av ensamhet: "Af medfödd skygghet flyr jag större kretsar/ Och liknar snäckan i mitt slutna skal". Om Nobel varit en vanlig sällskaplig familjefar skulle vi antagligen inte haft några eftertraktade Nobelpris att dela ut. Inget ont som inte har något gott med sig, skulle en cyniker kunna säga.

Alfred Nobel som diktare

Tore Winqvist finner spår av både Shakespeare och Tegnér i Alfred Nobels diktning.