Året är 1907 och platserna Dublin, Glenageary och Kingstown. Den artonåriga skådespelerskan Molly Allgood, artistnamnet Maire O’Neill, och dramatikern John Millington Synge strosar runt på de gröna irländska ängarna på jakt efter ostörd tvåsamhet. Deras förhållande fördöms såväl av hennes katolska släkt som av hans förmögna familj och intellektuella umgänge. Den trettiosjuårige Synges pjäs Hjälten på den gröna ön har vid premiären på Abbey Theatre i Dublin lett till upplopp. Själv är han cancersjuk och har bara ett år kvar att leva.
Samtidigt är året 1952 och platsen London. Den åldrade Molly Allgood vandrar för allra sista gången genom staden och bland minnena av både sin egen karriär och Synge. Denne har postumt fått erkänsla som Irlands största nationaldramatiker. Själv lever den en gång berömda aktrisen numera i fattigdomens anonymitet. I kvarteret runt den irländska hyreskasernen har hon observerats som en lösdriverska som ”försöker slå i folk att hon har varit vid teatern” eftersom hon ”behöver en slant till gasen”.
Spökljus, sista delen i av Joseph O’Connors irländska romantrilogi, är i grunden den gamla berättelsen om bortglömda kvinnor bakom kända män. Lika bekant känns motivet med den åldrade stjärnan som lever på minnen av sin karriär (tänk Bette Davis 1952 i rollen som en fallande Hollywoodstjärna i The Star). På sätt och vis är Molly dessutom en av litteraturens oräkneliga Penelopegestalter, de som tålmodigt sitter och väver sina minnen i hopp om att någon gång, i ett annat liv, få återse sin för länge sedan bortgångna Odysseus. Detta oavsett att hon i sitt förhållande med Synge är den starkare av dem båda.
Från första stund sveps jag med av skönheten i O’Connors språk, av berättelsens suggestiva vemod och dess nästan fysiskt påtagliga detaljrikedom, så lik den i hans Havets stjärna och Guvernörens hustru. O’Connor växlar skickligt mellan berättelsens då och nu. De olika anhalterna på Mollys väg genom staden har märkts med precisa klockslag. Detta bara för att kronologin i ramberättelsen hela tiden ska få störas av inskjutna brev och dialoger, dikter, pjäsfragment, ostrukturerade inre monologer och blandade scener från Abbey Theatre och den irländska landsorten.
Som fiktiv biografi tillhör Spökljus en lika välbeprövad som problematisk genre. O’Connor fabulerar mycket fritt kring de kända litterära gestalterna från Dublins Abbey Theatre: Synge och Allgood, Lady Augusta Gregory samt poeten och Nobelpristagaren Yeats (han som alltså inte rimmar på den brittiska poeten Keats). Jag gillar starkt att författaren spelar med öppna kort och redogör för sina historiska källor och för vilka av brevcitaten som är uppdiktade. Han tar sig stora författarfriheter med både O’Neills och Synges biografi; båda behövs i första hand för skildringen av det tidiga 1900-talets Irland, ett land splittrat av politiska och religiösa motsättningar.
Kring Synge och hans teater tecknas det intellektuella Dublin. I skildringen av femtiotalets London märks i sin tur främlingsfientliga stämningar; ett rum kan hyras ut till vilken skötsam person som helst förutom till ”svarta, irländare och hundar”. Det privata och det politiska vävs samman i huvudpersonernas liv på ett sätt som gör Spökljus till ett storstilat slutackord i O’Connors romantrilogi.