Det sägs att det går en antirasistisk våg genom Sverige. Det är i så fall inte den första gången. På 1960-talet bubblade det i folkdjupen och intellektuella stod på barrikaderna. I tidningarna talades det om den Afrikanska avkoloniseringen, den amerikanska medborgarrättsrörelsen och på kultursidorna rapporterade Per Wästberg om apartheidens konsekvenser i Sydafrika. 1960-talet var en tid då gemene man fick upp ögonen för politiskt förtryck i länder som USA, Australien och Sydafrika. ”Tredje världen” och ”Biafrabarn” var uttryck i tiden.
Det är i detta sammanhang vi ska se Katarina Taikon. Hon var människorättsaktivist, debattör, författare till böckerna om Katitzi och hennes ämne var romernas situation i Sverige. 1960-talet var en tid då rasdiskriminering sågs som något som föregick på andra sidan havet. Taikon problematiserade detta genom att i bok efter bok visa hur romerna systematiskt utestängdes från välfärdssystemet.
Då sågs Taikon knappast som en medborgarrättskämpe i klass med Sven Lindkvist eller Per Wästerberg – men idag har hon fått det erkännande hon förtjänar. Det har skrivits en biografi och gjorts en dokumentär om henne och flera av hennes böcker har återutgivits. I dagarna har turen kommit till debutboken ”Zigenerska” från 1963. Det är en blandning av självbiografi och debattbok som Taikon skrev vid 31 års ålder. Här berättar hon sakligt om sin uppväxt på ett tivoli; om kvinnorna som spådde i handen och männen som satt vid hässjan och förtennade. Hon beskriver doften av kaffe och stekt fläsk som låg över tältlägret varje morgon och hon berättar om hur bönder bussade hundar på henne när hon gick mellan gårdarna och sålde kopparkärl. På det stora hela ger hon en bild av en utsatt tillvaro som varken känns förskönad eller förfulad.
Den större delen av ”Zigenerska” ägnas dock åt debattfrågor. 1963 bodde det 900 romer i Sverige, två tredjedelar var inte läskunniga och många levde under miserabla förhållanden. Utbildnings- och bostadsfrågan står i centrum i boken och här finns Taikons klassiska formulering om att ”zigenarna har stått i bostadskön i Sverige i 400 år”.
I ett annat intressant avsnitt skriver hon om fördomar. Här rasar hon över att tidningarna skriver ut etnicitet om det är en rom som begått ett brott (men inte om det är en ”svensk”). När jag läser det tänker jag att det skulle kunna vara skrivet 2016. Taikon förebådade diskussionen om det vi idag kallar ”strukturell rasism”. Ett begrepp (och fenomen) som var helt okänt då.
”Zigenerska” var en bok som var före sin tid på många sätt, men det betyder inte att den saknar tidsfärg. Till exempel använder Taikon genomgående ordet ”zigenare” istället för det mer korrekta ”rom”. Ordet ”zigenare” kommer från en missuppfattning om att romerna härstammar från folkgruppen atsiganoi. Dessutom har det blivit ett skällsord vilket det inte var då. I den nya utgåvan har det ändrats av förläggaren Lawen Mohtadi med argumentet att Taikon skulle ha använt ”rom” om hon levt idag. Samma sak gjorde Mohtadi när hon återutgav Katitziböckerna. Jag tycker att det är ett tveksamt ingrepp. Det är en sak att man gör det i böcker skrivna för barn, men ”Zigenerska” är en vuxenbok. Jag betraktar det som ett underkännande av läsarens kritiska förmåga – ett bortrensande av allt som skaver. Det är synd. För Mohtadi är värd en stor eloge för att hon återutgivit denna fina lilla bok. Dumt att man som läsare ska behöva reta sig på hennes klåfingrighet på var och varannan sida.