Platsen är Troja. Akilles blir sur för att Agamemnon snor hans krigsbyte. Sedan går det inte grekernas väg förrän Akilles stridslust vaknar igen. Gudarna sitter i Olympen och tittar på som om kriget vore en fotbollsmatch – de surar de också när det går dåligt för deras lag.
Dimitrios Iordanoglou, författare och forskare vid Uppsala universitet, menar i sitt förord att en av konflikterna i Iliaden kan användas i en managementkurs. Jag vet inte jag: den har sin grund i hämndlystna slagskämpar som slår ihjäl varandra, våldtar och tillfångatar kvinnor. Och det av endast den orsaken att Paris har rövat bort den sköna Helena. Det finns förstås andra värden i att skriva om Iliaden och just att berätta den på nytt ligger i dess tradition. I sin barndom levde den endast muntligt förmedlad.
Men vad är en bra omdiktning, eller cover som Iordanoglou kallar det? Har vi inte hört för många musiker bara spela andras sånger rakt av ungefär i samma tempo och känsla som originalet? Och ännu värre, en del coverband tycks inte alls greppa innehållet i förlagan. Men å andra sidan, när någon riktigt lyckas att göra en bra cover tillför den originalet ytterligare dimensioner.
Listan på omdiktningar av de grekiska klassikerna kan göras lång. Men att göra bra omdiktningar är förstås svårt. När det gäller Iliaden lyckades Johannes Anyuru i Det är bara gudarna som är nya hyfsat när han i sin debutdiktsamling använde förlagan som ”ram och resonansbotten”. De flesta är väl överens om att Eyvind Johnsons Strändernas svall blev en mycket lyckad ny odyssé. Odysseus resa i efterkrigstiden var en passande berättelse att förtälja i Europas efterkrigstid. Johnsons bok slog an djupt i den mänskliga själen, och den står sig bra än i dag. Får man välja mellan Iliaden och Odyssén är den sistnämnda den långt mer intressanta med sina skiftande öden.
Iordanoglous berättar rappt i Iliaden. Akilles sjunger inte längre sin vrede. Här är det prosa som gäller. Det är ett stort plus att göra berättelsen lite mer lättillgänglig för en ung publik. Det är en rätt krånglig berättelse med den mängd personer som passerar och med alla krigsrörelser, slag och hugg som delas ut till höger och vänster. Ändå går det lättare att hänga med här för den som inte gillar språkliga krusiduller.
Men ändå. En bra omdiktning av Iliaden skulle, i mitt tycke, ta mer fasta på psykologin bakom, förvandla Akilles, Agamemnon, Menelaos, Hektor och några fler till människor i stället för de platta diktfigurer de nu är. Att vi fick se kriget i Troja från ett annat perspektiv.
För det som nu händer när Dimitrios Iordanoglou smular sönder hexametern till prosa är att berättelsen inte längre har sitt språk att luta sig emot. Iordanoglous tanke har varit att klä berättelsen i slang, alltså ett språk som unga människor lätt kan känna igen. Men här haltar det, slangen känns mest som en tårtgarnering plundrad av ett barnkalas och den försvinner i långa partier. Det hade behövts språkkonstnärer som Jonas Hassen Khemiri eller Alejandro Leiva Wenger för att få språket att hålla ihop och bli levande.