Hur man än letar, är det svårt att finna annat än att det är människan som är det viktiga hos Agneta Pleijel. I detta liknar hon en av de allra bästa författarna som fått Nobelpriset i litteratur, polacken Czeslaw Milosz. Dennes livsöde hör dessutom till de mest representativa för förra århundradet och delades av många, som in på bara skinnet fick känna av den tidens båda vidriga våldsideologier, nazismen och kommunismen. Utöver Milosz ingår här även Kafka, Bruno Schulz, Leszek Kolakowski, Zbigniew Herbert, för att nämna några få. Alla förekommer i Agneta Pleijels i dag utgivna bok Litteratur för amatörer, som berättar om läsningar av viktiga böcker och möten med många av dem som varit med.
De tog alla starka intryck av en tillvaro präglad av förföljelse och plåga, bjöd motstånd från sin skrivande position och lämnade vittnesbörd, som kommit att
påverka det samhälle vi har
i dag.
Samtidigt är de porträtterade viktiga tidsvittnen, precis som Agneta Pleijel själv kommit att bli det genom sina många kontakter och sin egen vidsyn. Amatörerna i boktiteln avser ordets betydelse av älskare.
Det är en fyndig markering, som medger stora friheter. Innehållet omfattar ett brett spektrum över tid och rum.
Man kan läsa den här boken som en bildningsöversikt och en tankebok om läsandets innebörd och mening. Även som ett slags självbiografi om författarens egen bokliga bildningsgång. När tankarna kommer in på rollen som skribent, ger inskotten om textlängder förr och nu och om hur de nya medierna influerat verksamheten en liten presshistoria fram till dagens nätbaserade värld. Pleijel är återhållsam med omdömen om det senare fenomenet och nöjer sig med att det tillkommit på gott och på ont. Räckvidden och genomslaget har blivit annorlunda än när tidningar och tidskrifter var ledande fora. Ett exempel som nämns är Bonniers Litterära Magasin, som en gång var den viktigaste impulsgivaren i kulturdebatten.
Med rätta avstår hon från att kalla sin samling artiklar för en klippbok, det mesta är bearbetat och därutöver bygger givetvis sammanställningen på ett medvetet urval. Till de författare som återvänder flera gånger hör Gunnar Ekelöf och Sara Lidman. Andra kolleger som framstår i ett särskilt förklarande ljus är Tomas Tranströmer och Birgitta Trotzig. En författare som av hävd har en framskjuten plats i den svenska litteraturkanonen är Erik Axel Karlfeldt. Om honom har Pleijel skrivit en med stor empati tecknad översikt, som hör till det allra bästa.
Att det är människorna som intresserar Agneta Pleijel allra mest, ger bokstäverna en särskild substans och texterna deras särmärke. Pleijels förmåga att hitta medvetanderörelserna hos de författare hon följer, sådant som har med deras livshållning att göra, oftast med en påfallande inre förankring, visar på ett spårsinne, vars styrka ligger i förmågan att leda resonemangen till sådant som är livsviktigt, om än inte alltid omedelbart synligt. Avsnittet om Peter Weiss och Karin Boye hör dit. Att Agneta Pleijel har en egen och unik röst i det svenska kulturklimatet är ovedersägligt.
I introduktionerna till kapitlen ges emellanåt glimtar från periodens samhällsdebatter. En av de första essäerna handlar om den svenska litteraturens 1960-tal och den Urban Torhamn som gömde sig bakom pseudonymen Erik G. Olson. Redan detta senare är en tidsmarkör.
Namnet användes av RFSU i postorderförsäljningen före p-pillrens tid.
En mera sentida författare som fått en alltigenom lysande presentation är Kjell Johansson. Det är lätt att dela den höga uppskattningen av Karl Vennberg. Volymens mäktiga avslutning, tilldelad Birgitta Trotzig, läser man gärna som en direktkanal till Pleijels eget författarskap.
Ytterligare en artikel i detta grannskap uppmärksammar Susan Sontag.
Med sin tillhörighet till Litteraturklubben i Göteborg kom Agneta Pleijel tidigt in i studenternas egen seminarierörelse som under tidigt 1960-tal blev avgörande för många unga författare. Lars Gustafsson och dennes definition av poesi som en jakt på bilder fick genomslag även i Göteborg, Agneta Pleijel kom till Stockholm 1968 och blev något senare anställd på Aftonbladet som kulturredaktör. Från de åren och alltsedan dess har både den inhemska litteraturen och ordkonsten i global bemärkelse varit hennes arbetsfält. Agneta Pleijels journalistiska prosa representerar svensk intellektuell debatt och kulturkritik när den är som allra bäst. Allt i hennes bok är genomtänkt, skarpsinnigt, välformulerat, fullödigt, tillkommet med kärlek och i hög grad läsvärt. Säkert finns det material till ytterligare titlar av det här slaget framöver.