Videon är inte längre tillgänglig
I HBO:s händer och med Gabriel Byrne i huvudrollen som psykoterapeuten Paul Weston har tv-serien In treatment blivit en veritabel succé. I Sverige kunde vi under sommaren tugga i oss andra säsongen varje vardag, en session per kväll. In treatment visar inte bara hur psykodynamisk terapi kan fungera i praktiken, det är också ett slags sinnebild för det goda samtalet och för vad som händer med i mellanmänskliga möten.
Det senare, gissar jag, berodde nog till stor del på att Paul Weston frångick principer som hör till det förra. I fiktionens form är naturligtvis terapeutens avsteg från yrkesetiken inte bara mer acceptabla, utan också önskvärda. Vi som sitter där i tv-soffan och glor på terapisoffan, vill förstås att psykologen ska vara människa i första hand.
Något liknande detta önskemål drabbar mig också under läsningen av Hjälp, vem är jag? – en bok som bygger på artisten och konstnären Caroline af Ugglas terapitimmar hos psykoterapeuten och poeten Ulf Karl Olov Nilsson, alias UKON. Det handlar om i princip ordagrant transkriberade samtal som nu ges ut i bokform, och där varje terapitimme åtföljs av kommentarer från de respektive ”författarna”; citationstecken använda för att understryka att det rör sig om samtal som tecknats ner, men också om samtal som på förhand vet om att de ska bli litteratur. Det var nämligen hela tanken med terapin: Caroline af Ugglas kontaktade UKON för att hon hade en bokidé och för att hon gillade det framträdande han gav i Mariehamn vintern 2008. UKON nappade.
Det går inte att förneka att upplägget är intressant, och säkert välkommet i en tid då intresset för människans inre sträcker sig över hela spektret mellan förenklad självhjälpscoachning till avancerad psykodynamisk terapi. Dessutom är Caroline af Ugglas ocensurerat utlämnande på ett sätt som jag fullkomligen älskar. Hon upphäver, mycket medvetet, gränsen mellan personligt och privat. Det är väldigt befriande i förhållande till den fixering vid ”gärna personligt, men inte privat” som präglar vår syn på det offentliga samtalets möjligheter.
Hon är kul också, af Ugglas. Berättar roligt och insiktsfullt om det som varit riktigt svårt och hårt i hennes liv. UKON guidar henne med varsam hand i samtalen, röjer oupphörligt sin identitet som poet genom att ta fäste på språkliga finesser och gör eftertänksamt, kloka analyser av samtalen i sina kommentarer. Men jag saknar den han skulle kunna ha varit om de hade bestämt sig för att göra fiktion istället för reality av den här idén, jag saknar helt enkelt en Paul Weston.
För att det ska bli riktigt spännande att läsa om, måste båda parterna i samtalet vara lika viktiga, terapin kräver fiktionens dramaturgi för att bli angelägen också för en tredje part. Jag är glad att ha blivit inbjuden till att vistas i Caroline af Ugglas sällskap en tid, hon är en fin bekantskap. Men när jag är färdig undrar jag bara: Vem är UKON?