Adoptivbarnets sökande efter identitet

Marianne Peltomaa är en mångsidig författare. 1990 debuterade hon med diktsamlingen Det redan sagda och har sedan dess kommit ut med ett flertal romaner av skiftande karaktär. År 2005 var hon Finlands kandidat till det nordiska deckarpriset Glasnyckeln. Den bok jag nu håller i min hand, Färgen under huden är emellertid av ett helt annat slag. Här dominerar det sociala intresset som kretsar kring kultur- och familjemönster. Romanen är en fristående uppföljare till de tidigare utgivna Resan och En riktig familj, som kom 2002
och belönades med Svenska litteratursällskapets pris. I centrum för dessa två stod Anna, ensamförälder till två colombianska adoptivbarn. Först kommer Nora, sex år, och när deras band till varandra har utvecklats och stärkts tar mor och dotter ett gemensamt beslut om 'tillökning' i familjen. Tillsammans hämtar de hem lillebror Pablo.

I Färgen under huden har Nora hunnit bli tonåring. Pablo håller också på att växa till sig och rättar snäsigt den som råkar använda smeknamnet Pablito. Anna är nu i femtioårsåldern och hennes uppgift att skapa "en riktig familj" har inte varit enkel. Men hon har klarat det.
Eller? Inte är det lätt när barnen börjar leva sitt eget liv och stretar åt var sitt håll. Men vilka tonåringar gör inte det? Anna har varit väl förberedd och vet mycket väl att kampen inte är över när en adoption är genomförd. Barnen känner sitt ursprung och åtminstone Nora har med Annas hjälp börjat söka sina rötter, samtidigt som hon har fast mark under fötterna i Helsingfors. Hon är stark och medveten och blir ofta den sammanhållande länken, när Anna grubblar och känner sig vilsen. Svårare är det för Pablo med sin hörapparat, sin klumpighet, hopplösa svenska och ännu sämre finska. Och det är mycket som Anna inte vet, både om adoptivbarn, mobbning och rasism, får hon höra - av Nora förstås. Familjen har ändå klarat sig skapligt - lättare än så här blir det inte.

Samtidigt förskjuts bokens fokus till Maria, Noras bästa vän, som adopterades från Indien som mycket liten. Hennes svenska föräldrar tog för givet att hon utan problem skulle rota sig
i välfärdens Finland. Hon var ju ett oskrivet blad, utan minnen av sitt ursprung. Alltså inte mycket att orda om. Närmare bestämt ingenting alls. Maria behandlas med kärlek och respekt och åtnjuter en frihet som Nora nog ibland avundas henne. Men nu sitter hon ensam vid sin dator och söker på "Indien". Sitt rum har hon inrett med ett litet altare med indiska föremål som hon plockat ihop på måfå. Hon drivs till vanvett av tanken att hon ju faktiskt inte vet något. Ibland luktar det rökelse i hennes rum. Hon letar bland mängder av språk, hon läser om religioner och kaster. Varför är hon här? Föddes hon kastlös?
"I Indien finns 170 miljoner daliter, kastlösa, oberörbara, whatever. Hur skulle en tvåspråkig finlandssvensk indisk femtonåring kunna förstå hundrasjuttio miljoner när hundrasjuttiotusen lät mycket? Mer än trettio gånger Finlands befolkning var oberörbara, så hur skulle hon som lämnats bort kunna vara något annat?" Maria går in i en kris, där det inte räcker med rökelse. Hon sniffar lim och lösningsmedel, hon skär sig för att döva förvirring och smärta. I det längsta håller hon masken, blir skicklig på att schemalägga sin dag för att hålla ihop - eller isär - sina parallella världar. I skolan får ingenting märkas, då skulle allt rämna.

Den som först anar oråd är givetvis Nora. Maria har blivit undanglidande och vill inte svara på något. Hennes naivt välvilliga föräldrar blir upprörda av blotta tanken på att något skulle vara "fel". Först när Maria inte längre lämnar sängen och ligger avmagrad och apatisk börjar de förstå och söka kunskap. Självmordsstatistiken bland adopterade barn och unga vuxna kände de inte till. Nu är chocken fullständig. Hur illa förberedd får man vara? Återigen blir det Nora som representerar hoppet, som inte släpper taget om sin vän.
Men Peltomaa moraliserar inte. På sin klingande finlandssvenska skildrar hon kampen för en egen identitet som så många får utkämpa i det tysta. Hon skriver med ett gott flyt i språket och uppenbarligen god sakkunskap, möjligen med självbiografiska inslag.
En ljust brun, vackert utsmyckad hand möter blicken på omslaget. Mellan tummen och pekfingret håller den ett knappt synligt, genomskinligt rakblad som får en symbolisk laddning: vem är jag i mig själv, "under huden"?
Det är en tänkvärd roman Peltomaa har skrivit, väl värd att ta till sig. Möjligen kan man invända mot en viss pedagogiserande övertydlighet.
Rent faktamässigt finns för den som vill råda bot på sin okunnighet ett efterord som generöst hänvisar till användbara adresser på Internet till föreningar och myndigheter som arbetar med internationella adoptioner och har kontakt med adopterade och deras familjer.
Via länkar ges också tips om artiklar och tidskrifter, liksom böcker i ämnet.
Ett lovvärt initiativ.

Adoptivbarnets sökande efter identitet

Den finlandssvenska författaren Marianne Peltomaas nya bok om några adoptivbarns sökande efter ursprung i ett samtida Helsingfors är tänkvärd och väl värd att ta till sig, skriver Bitte Jansson.