600-tal med liv och gnista

Vi förs tillbaka till 600-talet efter Kristi födelse, till gården Borg i Östergötland. Här växer Ulvbjörn upp. Han är son till stormannen och hövdingen Vamod, en hård fader som föraktar sin son.
Ulvbjörn är osäker; han stammar när han blir pressad, men han är stark! Därför blir knytnävarna hans vapen när man retar honom. Till Vamods häpnad vill en grupp stormän från Uppland ha Ulvbjörn med sig på härnadståg. Man ska kämpa mot Ivar den tjocke som härjat och bränt och rövat andras egendom. Till sin förvåning märker Ulvbjörn att det finns både skräck och berusning i striden och i dess blodspillan.

Han får nya uppdrag. Med en grupp stridsmän ska han segla till frisernas land för att sälja slavar och skinn. Men efter framgångar till en början blir männen i gruppen överrumplade av krigare och tillfångatagna. Nu är det Ulvbjörns och de övrigas tur att bli slavar, server som man kallar dem.
Vi följer Ulvbjörn genom hårda år som serv i frankernas land. Tiden är fylld av vardagsslit men även strider, bakhåll, förräderier och svek. När fiender bränner gården där han kämpar för brödfödan lyckas han rädda Berta, gårdsägarens hustru. Tillsammans flyr de genom skogarna, och som tack för räddningen av dottern ger Bertas far honom friheten. Han är nu inte längre serv!

I stället dras han in i ett maktspel i den högre skolan. Trots att han är en klok ung man och härdad i strid blir han en bricka i de intriger som frankerrikets drottning driver med förödande hänsynslöshet. Drottning Balthild har själv varit serv, och hon utser honom till sin fullkomligt hängivna förlängda arm. Ulvbjörn blir lönnmördare - men också diplomat, och får sent, med bitter klarsyn, inse att Balthild förrått honom. När han på hennes uppdrag begår ett av de grövsta brott man kunde begå, han mördar Balthilds fiende i en kyrka, så står hennes hejdukar parata att i sin tur mörda honom!
Det här blir vändpunkten. Svårt sårad vårdas han i ett kloster men får möjlighet att vända hem igen till Sverige. Han återtar sin gård efter blodiga strider, och han avrättar just den Ivar Digre som han drog i härnadståg emot som ung pojke. Cirkeln är sluten.

Dick Harrison är fackhistoriker med den tidiga medeltiden som specialitet, och han är professor i Lund. Men han fastnar inte i sina kunskaper. De blir snarare en stabil grund för en mycket levande skapande fantasi. Från Europas 600-tal har vi ganska få dokument, men Harrison har ändå skapat en trovärdig och spännande historia. Det märks att han i tonåren läst och njutit av klassiker som Tolstoj, Proust, Dostojevskij, Goethe och Mann.
Harrisons språk är spänstigt och friskt, utan onödiga arkaismer, men han nyttjar ortnamn som låter bekanta - men ändå är kittlande och lite främmande.
Där många andra rejält misslyckats med att ge liv och gnista åt sagor från mycket längesen har han skapat en episk skildring, bred och orubbligt framflytande som en gammal flod. Dessutom lyser det boken igenom av Dick Harrisons berättarglädje!

Här finns också en stor språklig dynamik, ett väldigt omfång mellan det stilla och det våldsamma. När Ulvbjörn återser sin hembygd skriver författaren: "När landskapet blev så rysligt välbekant som det endast blir för den som varit borta i många år och återser barndomsjorden lugnade Ulvbjörn hästen och slog in på en omväg".
Några sidor senare har Ulvbjörn avrättat Ivar Vidfamne och Harrison skriver: "Han såg ett blodigt, ölstinkande människokadaver av hår, fett och blod. Den vittfamnande kungen, härskaren, hade dräpts i sin egen hall". Visar lejonklon, brukar man säga. Harrison visar både varg- och björnklon som skönlitterär författare, och han är mycket välkommen åter!

600-tal med liv och gnista

Dick Harrisons språk är levande och friskt, hans bok är en episk skildring, bred och orubbligt framflytande som en gammal flod. Hans romandebut Ofärd lyser av berättarglädje, skriver Gunnar Olsson.