30-talsminnen från Island

Grindavík heter ett fiskeläge på sydvästra Island med ett par tusen invånare. Därifrån kommer en av öns osannolikt många betydande författare, Gúdbergur Bergsson, och dit återvänder han i minnet i den nya självbiografiska roman som nu översatts till svenska, En sten som havet slipar. Titeln antyder en nostalgisk och naturlyrisk skildring, och sådana inslag finns också. Men stommen är en omsorgsfull rekonstruktion av hur det verkligen var att växa upp i ett fiskar- och småningom också snickarhem på 30-talet, med slit och knapphet men långtifrån nöd, med täta släkt- och grannrelationer men ändå en ansats till vad Bergsson självironiskt kallar sitt folk: "en löst förenad samling statslösa på cirka trehundra tusen käcka individualister".I den stora dragen är det alltså en klassisk uppväxtskildring med mer av omvärlds- och vuxenvärldsfokusering än självanalys. Här finns en rätt behaglig pendling mellan utförlig 30-talsrealism, slängig humor och nyckfullt insatta funderingar kring allt mellan Freud och Internet, och språket är spänstigt och färgrikt. Visst känns greppet ibland lite väl utförligt, men så ökar tempot igen och man dras med i den 7-12-årige Gúdbergurs vardagliga men ändå aldrig enahanda upplevelser. "Magiska stunder" kallar han en del av kapitlen, och de kan handla om en stadigt växande klottergubbe på skolans betongvägg, om modern som räddar fåren på en kobbe vid en storm på julafton, eller om faderns idoga versdiktande bl.a. när farmodern dör. Här skymtar det fornisländska litterära arv som uppenbarligen ännu påverkar folk där uppe både på bredden och djupet. Om författarens minne varit så knivskarpt som det verkar eller om åtskilligt är fantasins ifyllnad av luckorna är svårt att veta och spelar kanske inte så stor roll.Den långsammare och enklare rytmen på den tiden skymtar i många sammanhang: "Gårdens folk tyckte att i förfjol var något precis på andra sidan tröskeln, tiden stod stilla men var ändå oändligt avlägsen och det förgångna var ständigt närvarande." Industrialismens klockstyrning är just på väg in, och samtidigt snuddar tidens rörelser, kooperationen — som Bergsson inte direkt imponerats av — in- och utrikespolitiska händelser och moderniseringar det karga men stabila fiskeläget. Som vanligt är det som slår en svensk hos islänningarna kombinationen av en mycket närbesläktad kultur — med luthersk moral, pietistiska och sekulariserade sidoströmmar och kärv saklighet — med en radikalt annorlunda natur, öppen, trädlös och täckt av gräs och lava.Bergssons reflektioner kring konsten och samhället är kanske inte epokgörande men ändå läsvärda eftersom de i varje fall inte verkar opportuna eller ansträngt korrekta, snarare lite tjurigt halvkonservativa. Samtidigt finns här en stark medkänsla med vanliga "lågutbildade" men starkt pliktmedvetna och under den buttra ytan känsliga människor. De må se ut "som rökt fårkött i ansiktet" eller lukta fotsvett m.m., de är ändå begripliga och intressanta individer både för den unge jagpersonen och förläsaren.I det allra sista kapitlet glider Bergsson nog alltför ohämmat över i sina egna sekelskiftesfunderingar; den avgränsade självbiografin blir liksom inte riktigt avrundad. Men som helhet är denna "levnadsroman", en fortsättning på "Far och mor och barndomens magi" för ett par år sen, en ny bekräftelse på att det går att göra betydande litterära upplevelser av den egna barndomen. Framför allt förstås för den som inte räds vare sig att vrida och vända på egna minnesfragment eller vid behov dikta till hurman tror det kunde ha varit.