1970-talet var inte det du tror

Det värsta som kan hända en 70-talsnostalgiker måste vara att sättas i en tidsmaskin och transporteras tillbaka till 1972. Arton sorters belgisk öl och 57 sorters yoghurt? Glöm det. Ingen du träffar vet vad en mus eller en latte är. Och lycka till med att betala med kort.
Med Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet vill Theodor Paues och Fabian Wallen visa att så mycket har hänt de senaste 30 åren att 70-talet framstår som ett främmande land. Det kan vi behöva påminnas om. Det svenska 70-talet är decenniet som ingen var överdrivet förtjust i medan det pågick, men efteråt har det blivit en sentimental symbol. Alla, från vänstern till sverigedemokraterna, är nostalgiska över den tidens samhälle, vare sig de har egna minnen av det eller inte. Trettio års avstånd: det är tydligen allt som behövs för att ett årtionde ska kunna förvandlas till myt och säljas tillbaka till oss.

Men Flyt kan användas till något roligare än att peka finger åt 70-talsnostalgikerna. Det som gör boken intressant är att den, vid sidan av författarnas ärende, påminner oss om att det är så här historien förändras. Sällan genom enstaka dramatiska händelser, utan genom att små, vardagliga förändringar ackumuleras, förändringar som var för sig är så små att de aldrig riktigt fäster i medvetandet. Det är först när någon lägger ett snitt tvärs genom historiens flöde och visar hur mycket som faktiskt skiljer oss från 1974 som vi förstår vilken dramatisk effekt de små förändringarna har haft.

När vi pratar om 70-talet borde vi utgå från våra egna minnen och associationer, men det gör vi inte. Vi uppfostras i stället till en kollektiv fantasi om 70-talet, ett kollektivt pseudominne, som förrädiskt lätt tar sig in i vårt tänkande och snart lyser med starkare färger än våra egna minnen. Ett typexempel bland många: Jonas Gardell ägnade sig åt att uppfostra publiken på detta sätt i en tv-sänd turné. Ni minns väl hur det var, alla hade utsvängda jeans, alla avskydde skolans fiskbullar, och så vidare. Publiken slukade Gardells prefabricerade 70-talskitsch med sådan förtjusning att den förlorade sitt eget 70-tal. Att konsumera pseudominnen är lika skönt som att läsa en Bengt Ohlsson-krönika: han kan till och med få någon som växt upp på Neptunus att känna sig som om han delade Benkes pinsamma erfarenheter. Så här har vi alla känt när vi visade upp skivsamlingen för en tjej som följt med hem, skriver Benke, och neptuniern nickar, även han känner en lagom ljummen, lagom skamfylld nostalgi.

Att den kollektiva bilden av 70-talet i hög grad är en medial konstruktion blev extra tydligt för mig eftersom jag samtidigt med Flyt råkade läsa en recension av en brittisk så-var-det-på-70-talet-bok, Andy Becketts When the lights went out, i London review of books. I England är den gemensamma bilden av 70-talet, den bild som en krönikör kan hänvisa till med en trygg blinkning, raka motsatsen till den svenska. Inte någon mysig Lukas Moodysson-gemenskap utan grått och deprimerande, "Britain before the fun got going". Ställer man dessa bilder mot varandra ser man hur konstruerade båda ländernas föreställningar om 70-talet är.

Det här betyder inte att alla generaliseringar om historiska perioder är lika ogiltiga, men innan vi kan säga något väsentligt om 70-talet måste vi göra oss av med alla spökminnen av hur det var. Och då är Flyt inte till någon större hjälp. Författarna vill bara ersätta ett kollektivt pseudominne med ett annat, det glada 70-talet med ett glädjelöst DDR-Sverige. Avsikten är dels att vi ska förstå hur bra vi har fått det, och dels att få oss att tro att vi kommer att få det ännu bättre de kommande 30 åren, bara vi inte bekymrar oss för mycket. Paues och Wallen ger oss en skopa samtidshistoria med ena handen och en lika stor skopa glad historielöshet med den andra: när har folk kunnat lita på att de får det bättre utan att de behöver bevaka sina rättigheter?
Efter 70-talet har alla kurvor pekat uppåt, skriver de: jämställdhet, hälsa och miljömedvetande, för att inte tala om utbudet av mat och media. Men det finns kurvor de har valt att inte ta upp. Det var just under 70-talet den stora välståndskurvan vände - den kurva av ökande medborgerliga rättigheter och allt mer jämlikt fördelad levnadsstandard som gått i en stor båge från industrialismens 1800-tal och som präglat hela Västerlandets moderna historia. Två världskrig kunde inte ta knäcken på den, men under 1970-talet nådde den sin kulmen och sedan dess har det pekat neråt. Löneskillnaderna i Sverige var som lägst 1980, därefter har de börjat öka igen, enligt LO:s rapport Makteliten - mycket vill ha mer. 1950 tjänade de bäst betalda företagsledarna motsvarande 26 industriarbetarlöner, 1980 var de nere i 9, 1995 hade lönegapet återvänt till samma nivå som 1950, och 2007 tjänade företagsledarna i snitt 50 industriarbetarlöner var.
Dessa saker kan man fortsätta att fundera över långt efter att Flyt sjunkit till botten utan att lämna några större krusningar efter sig.

1970-talet var inte det du tror

Den kollektiva bilden av 1970-talet, hur sann är den? Håkan Lindgren läser en bok som problematiserar ett mytomspunnet decennium. Men varför bara ersätta ett kollektivt pseudominne med ett annat?