1800-talet genom Ostis kamera

16 000 glasnegativ lämnade 1800-talsfotografen Henri Osti efter sig. Lars Lambert har hittat hans bilder både i Upplandsmuseets samlingar och i Carolina Redivivas. I boken finns 450 bilder, porträtt av mer eller mindre välkända Uppsalabor och stadsmiljöbilder. De kan sägas skildra Uppsalas historia från 1860-talets begynnande demokratisering, industrialisering och järnvägens ankomst, fram till 1914, när Osti dog, samma år som första världskriget bröt ut.
- Stadskärnan var liten under andra hälften av 1800-talet, det var en helt annan stad än nu. Det fanns bara två universitet i Sverige, varav Uppsala hade det ena och stadens kanske mest lönsamma näring var brännvinstillverkning, berättar Lars Lambert.

- Ostis var sin tids stjärnfotograf. Alla kom till honom för att ta porträtt och själv var han fascinerad av att dokumentera hur Uppsala såg ut.

Lars Lambert har tidigare gett ut en rad böcker om Uppsala, bland andra 100 bilder – 100 år, En stad – ett sekel och Uppsala på hovfotografens tid, som handlar om fotografen Gunnar Sundgren.  Han är fascinerad av dessa äldre bilder i svart-vitt och påpekar att ingen människa någonsin ler mot kameran på dem.
- Då var det en stor sak att gå till fotografen, många kanske bara gjorde en enda gång i livet. Bilderna har en säregen skönhet dels av allvaret, men också av silvret i emulsionerna i bilden. Det märks att det är tagna av en yrkesman som kan hantverket.

Men för den tidens fotografer var tillgängligheten på ljus en begränsning, de kunde bara ta utomhusbilder i dagsljus. Tog de bilder ute var de också tvungna att kånka omkring på 50 kilo tung utrustning. Exponeringstiden i kameran var lång, det finns inte någon som helst rörelse i bilden. Därför är många av Ostis bilder på folktomma gator.

Och människorna som lät ta sina bilder i hans ateljé på Kungsgatan fick vila mot fixerande ställningar medan bilden togs, så att de inte skulle rycka till under fotograferingen.

På bokens omslag finns en bild av polismästare Andéhn, som sedermera blev stadsfiskal, i full uniform och med den liten flicka i handen. Den är tagen i Ostis atelje, med ett böljande landskap på en målad kuliss bakom.
- Människor blir bortglömda så fort, men det finns så många berättelser om dem att berätta, säger Lars Lambert.

Under sina sista år drabbades fotografen Osti av hårdnande konkurrens från yngre kolleger. Men han var dock yrkesverksam intill sin död 1914.