Zen och konsten att sköta ett konstnärskap

Att skapande är en resa visste vi sedan tidigare. Och att färden i sig är viktigare än målet är knappast heller en nyhet. Konstnären Gustaf Broms är fixerad vid färd och rörelse, även om det ibland bara är i sinnet, och trots att ämnet i sig inte bjuder på några sensationer är det snudd på omöjligt att inte ryckas med på färden.

Kroppen som redskap, utsikt som insikt, utgång som ingång. Det går att börja lite varsomhelst när man närmar sig Gustaf Broms schamandoftande labyrint på Uppsala konstmuseum. Ljud som illustration och störande hinder. Projektioner som gestaltar och rör ihop. Objekt som är funna och omskapade. Lång dags färd mot natt, eller möjligen lång natts färd mot dag. Det är inte så noga. Det viktiga är att känna förflyttningen. Det viktiga är att förstå att vi befinner oss i en process av rörelse. Kanske faller vi fritt. Kanske svävar vi bara.

Gustaf Broms arbetade under slutet av 80-talet som assistent till fotografen Richard Avedon i New York. Framför sig hade han med största sannolikhet en lysande karriär inom det kommersiella fotografiet. Men det var fel väg att gå. Broms brände resolut sina tillhörigheter och gav sig ut på en lång resa för att hitta alternativa mål. Den nya utgångspunkten hittar vi i verket Ex Silentio, skapat under en tioårsperiod från och med 1994 och bestående av fotografier, objekt och ljud som kretsar kring de fem elementen - medvetandet är det femte. Vingar, benbitar, ursprungssymboler, pilar, fjädrar och en sprattelgubbe i glas hör till det som betraktaren möter i installationen. Symbolerna och bilderna är resenärens. De tangerar ofta allmängods som möter en resande, inte bara konstnären. Det kunde likna en bleknande hennatatuering på någon som nyss har hemkommit från ett par månader på Bali, men eftersom Gustaf Broms inte stannar upp utan bara noggrant registrerar det han passerar blir resultatet bättre än så. Och framför allt leder det vidare.

Det något senare verket Five Faiths for a Brave New World visar på en förändring. I fem objekt har Broms närmat sig troende och frambringat egna symboler. En nallebjörn skapad av grällt rosa piller, med ett (o)lyckohjul på ryggen, får stå symbol för "numbismen" - en kommentar till en tid där västerlandet långsamt håller på och bedövar ihjäl sig själv, och en fläskig buddhalik gestalt av tallrikar illustrerar vår längtan efter frosseri. Objekten kompletteras av en camera obscura som visar borggården utanför. Och vad är det vi ser - just det - den upp och nedvända världen.

Från de stora, tunga objekten i Five Faiths... sökte sig konstnären mot något mer lätthanterligt, vilket i sig är en rätt lustig beskrivning av en vandring från Örbyhus till Odessa och en ettårig process av att meditera på Stockholms centralstation i rusningstid. Ett snabbt bildspel från vandringen drar en lång linje och meditationen har blivit en film där konstnären söker satori genom en skog av förbipasserande jäktande ben medan håret och skägget växer. Medvetandet som en del av landskapet och som en solitär. Slutsatsen är den samma i vilket fall; du måste inte nödvändigtvis följa strömmen.
Det avslutande verket Where is here är en projektion på 45 minuter och fortfarande under arbete. Här återkommer allting. Ett gapande ansikte som dränks av grälla rosa piller, ljudmattor trycks samman och skapar en störande ljudbild som nästan stöter bort betraktaren, konstnären som marionettdocka, konstnären klädd i en svepning av slipsar, i fjädrar, förblindad av böcker, klättrande på ett sopberg, kostymklädd och springande, slående ett hål i, och knullande, marken. Meditationen igen, och skägget som växer. "Han faller, han har fallit, det gick bra, det gick fort, vilken rasande fart i luft och helvete...", för att citera en känd svensk undergångsdikt ur minnet. Gustaf Broms är som bäst när tempot är högt.
Det blir en del övertydlighet och en drös väl givna symboler, men Gustaf Broms presenterar ändå en helhet som vinner, en helhet som bara kan beskrivas som en vansinnesfärd så vindlande hämningslös att man bara måste ta den till sitt hjärta.

Zen och konsten att sköta ett konstnärskap

Gustaf Broms gestaltar ett utdraget uppbrott i en helhet som vinner, några väl givna symboler till trots, skriver Sebastian Johans.