Warhol bakom "Warhol" på Moderna museet

Arvet förpliktar.
Att Moderna museet skulle celebrera sitt 50-årsjubileum utan att i någon form uppmärksamma Andy Warhol var väl knappast troligt.
Det var här, i Pontus Hulténs museum på Skeppsholmen i Stockholm som den första stora Warholutställningen i Europa visades 1968. Det skulle bi den utställning som innebar startskottet för den amerikanske konstnärens europeiska karriär.
Efter genombrottet på Moderna museet gick utställningen vidare till Stedelijk museum i Amsterdam.
Nu vänder man på turordningen och hämtar den nya Warholutställningen från Stedelijk, där den visats hösten 2007. Curator för den nya utställningen är Eva Meyer-Hermann, och hon har valt en titel från Warhols gode vän och inspiratör beatnikförfattaren Truman Capote som tema för sin Warholläsning och som något av modell för hela utställningens uppbyggnad.

Andra röster, andra rum är förvisso en titel som förpliktar. Är inte allt redan sagt om Andy Warhol, finns det fortfarande okända rum i hans konstnärskap, värda att utforska?
Curatorn Meyer-Hermann menar att mycket återstår att belysa. Och den utställning som i helgen öppnats på Moderna museet visar sig också i långa stycken leva upp till sitt stolta motto. Med ett grepp om Warhols enorma produktion som är raka motsatsen till det ofta tillämpade idealet less is more har Meyer-Hermann i stället tillåtit sig att i samarbete med arkitektteamet chezweitz & roseapple skapa ett överflödande, överdådigt rikt Warhollandskap där principen more is more verkar gälla.
Det är ett inte helt ofarligt grepp om än kongenialt med en mångsysslare som Warhol, för vilken de flesta gränser och begränsningar var försumbara. Risken finns ändå att man missar enskildheter i mångfalden eller förlorar huvudpersonen ur sikte.

Kanske är det den genomtänkta scenografin och diverse praktiska hjälpmedel plus ett ovanligt väl genomtänkt koncept som gör att man mot alla odds faktiskt tycker sig få syn på Warhol bakom varumärket, ikonen. Visst finns här både Campbellburkarna och kotapeten, Brillolboxarna, Marilynporträtten, blomstermotiven och den elektriska stolen; annars vore det knappast en Warholutställning värd namnet.
Men här finns framför allt den rörliga bilden i form av 31 filmer, 40 provfilmer, video- och tv-avsnitt, förutom allt det andra: fotografier, målningar, böcker, vykort, fotografier. Kort sagt ett bedövande överflöd av olika objekt, genrer och uttrycksformer. Aldrig har väl regeringens obegripliga självmål att slopa de fria entréerna till statliga museer synts så dåraktigt som den här gången. Moderna museets Andy Warhol-utställning är av det slaget att man borde se den många gånger, kunna slinka in och stanna inför någon av de tidsmässigt krävande filmerna eller slå sig ner vid de många videofilmerna. Besökaren bör räkna med att åtminstone anslå en halvdag åt Warhol, medveten om att man ändå bara kommer att skrapa på ytan till ett synnerligen fascinerande konstnärskap.

Här finns inte minst filmer som definitivt lägger nya, nyanserade aspekter till bilden av Andy Warhol. Det 90 minuter långa filmade porträttet av vännen och curatorn Henry Geldzahler, en film som med ömsint klarsyn "klär av" den berömde curatorn hans professionalism och till sist visar människan bakom rollen. Här finns också Warhols film av sin mamma i färd med vardagliga bestyr som strykning och matlagning, eller den vemodigt rörande filmen där den gamle dansaren med ålderns stela leder fortfarande försöker uppträda i sin gamla stjärnroll. Det är andra sidor av den komplexa konstnärsnaturen Warhol som här framträder, mjukare, mänskligare, en nyttig motvikt mot det mer välbekanta: vacklande könsidentitet, depraverade vanor och ovanor osv. Moderna museet har faktiskt lyckats iscensätta ett möte med en betydligt mer mångfasetterad personlighet än den traditionella ikonen Andy Warhol.

Det är givetvis i första hand curatorn Eva Meyer-Hermann som ska ha äran av den bedriften. Därmed har hon också tydliggjort bredden i Warhols betydelse för konstens vidare utveckling. Warhols inflytande på andra konstnärer kan inte underskattas. Att nämna namn är överflödigt. Knappast någon kan komma förbi den slovakiskbördige Andy Warhol som blev USA:s stora affischnamn inom 1900-talskonsten. Den som med visst fog kan känna sig övermätt på Warhols soppburkar och Marilynporträtt får genom den här utställningen chansen att hitta ett "nytt" konstnärskap. Det är inget fåligt betyg.
Och så är det synnerligen lustfyllt att passera en "sluss" med svävande, silverfärgade "moln" för att komma in till utställningen. Molnen lär ha funnits i en enklare form redan när det begav sig första gången för 40 år sedan. I dagens version svävar de fritt över besökarens huvud som påminnelser om konstens gränslösa natur.

Till utställningen har man använt modern teknik för att på olika sätt underlätta för publiken att närma sig konsten. De långa filmerna har exempelvis kompletterats med räkneverk som gör att man kan se exakt var i flödet filmen just befinner sig. Vilket exempelvis kan vara av värde om man vill följa Warhols till synes evighetslånga dokumentation av Empire State Building med fast kamera, där dagsljusets försvinnande och återkomst efter nattens mörker skapar ett märkligt drama utan att egentligen någonting alls "händer". I detta liksom i flera andra filmiska verk framstår Warhol som en föregångsman till mycket av den fotobaserade konst som skulle komma långt efter hans död en februaridag 1987.
En rikt illustrerade katalog är utformad som en användbar guide till utställningen.

Warhol bakom "Warhol" på Moderna museet

Moderna museet har iscensatt ett möte med en betydligt mer mångsidig Warhol än den gängse ikonen, skriver Cristina Karlstam.