Vitalt måleri i fem varianter
Som konstnärlig teknik torde måleriet vara svåröverträffat. Så har det också överlevt de mest hotfulla utmaningar och kommit igen i nya generationers sätt att använda de klassiska redskapen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mer behöver väl inte sägas för att introducera Uppsala konstmuseums nya utställning Spik, Fem aspekter på måleri. Vad det handlar om är i själva verket en kraftfull uppvisning i måleriets möjligheter, hur olika det kan nyttjas beroende på olika konstnärliga avsikter och personliga temperament. Den som möjligen fortfarande hyser tvivel om teknikens flexibilitet rekommenderas ett besök hos de fem konstnärer som nu fyller museets fjärde våning med sitt härliga måleri. Som dock i detta fall uteslutande handlar om tvådimensionella arbeten. Men det är verkligen fem olika förhållningssätt till tekniken och dess kommunikativa möjligheter som accentueras i utställningen.
Medan Anna-Lisa Thomsonstipendiaten 1995, Ingela Johansson, arbetar med separata ting i bildytan utan rumslighet men med mängder av associationer och laddningar i varje detalj, bygger exempelvis gruppens enda manlige medlem Jan Ramstedt just rum. Det är rumsligheter som skapas genom perspektivlärans klassiska grunder, men Ramstedt brukar dem efter eget gottfinnande och kan plötsligt förlägga bildens drama till ett litet hörn av bildytan. Där upphävs ögonblickligen den trygga realism med "korrekt" perspektiv man ett ögonblick trodde sig iaktta och allt ställs på ända. Hos Johansson uppstår en liknande dramatik genom tingens inbördes relationer och de associationer de väcker hos betraktaren. Så kan exempelvis en soppterrin med avtaget lock tyckas berätta en hel familjs historia för den som släpper loss fantasin.
Susanna Nygren för sin del avstår nästan helt från varje form av representation och arbetar med volymer, former och färger i ett abstraherande måleri som huvudsakligen handlar om måleriet självt, låt vara att vissa organiska beståndsdelar bidrar till läsningen av bilderna. Dramatiken ligger i måleriets egna villkor i hennes bilder.
Ingela Hamrin är den kanske mest raffinerade av de fem målarna. Hon öppnar sin del av utställningen med en stor målning som liknar ett flygfoto över en bygd. Vägar, vattendrag, gårdar och vegetation bildar ett översiktligt mönster. Allt är sett på avstånd och bilden kan nästan uppfattas som en abstrakt komposition. I målning efter målning går konstnären sedan "ner för landning" med närbilder av potatisplockare, gårdar och landskap. Där är bilden av en farstukvist och till sist handen som just skördat de mogna jordgubbarna i landet. Det är ett svindlande roligt måleri, utgående från familjealbumets fotografier, som förenar idérikedom med stor säkerhet i uttrycket.
Lena Linnros slutligen hör också hon till berättarna, dock med ett helt annat anslag. I stora målningar tillämpar hon ett medvetet "slarvigt" arbetssätt som inte är helt ovanligt bland unga målare i dag. det handlar på intet sätt om oförmåga utan om en medveten vilja att fjärma sig från ett esteticerande förhållningssätt som skapar falska associationer. Med stor frihet handskas Linnros även med perspektiv och proportioner i sina målningar som väcker tankar om barndom, uppväxt och svunnen gårdag. Det kan handla om mönstret på barndomens flickkofta som här får utgöra hela målningen; ett suveränt sätt att förmedla minnen som inte bara är konstnärens egna utan lätt kan överföras till betraktarens egen minnesbank.
SPIK. Fem aspekter på måleri av Ingela Hamrin, Ingela Johansson, Lena Linnros, Susanna Nygren och Jan Ramstedt|Uppsala konstmuseum