Vitala verk på Liljevalchs

Målningen tillkom under förberedelserna till den stora Mitt-i-karriären-utställning som konstnären inbjudits till av Liljevalchs konsthall och som öppnades i helgen.
Meta Isæus-Berlin, utbildad vid Kungl konsthögskolan i Stockholm, där hon också är bosatt och verksam, har främst gjort sig känd som en av de främsta svenska installationskonstnärerna i sin generation. I Liljevalchs spatiösa salar skulle hennes utrymmeskrävande installationer komma till sin rätt.
Så var det tänkt och planerat. Men någonting hände på vägen: Meta Isæus-Berlin återvände till måleriet, och den utställning som nu visas har blivit en lyckad syntes mellan tredimensionella och tvådimensionella verk, mellan installation och måleri, båda med rumslighet som ett bärande tema.

Samma tema
För det är uppenbart att också Isæus-Berlins måleri i hög grad handlar om samma saker som hennes tredimensionella verk. Det är bara "ett annat rum" som tar gestalt med färg på duk än det som byggs ute i rummet med sängar, bord, stolar, bokhyllor och inte minst vatten. I de målade "installationerna" har dessutom människor trätt in i rummen, de som saknas i de tredimensionella byggena, men av vilka spåren ändå kan skönjas också där, främst som en frånvaro. En känsla av något som alldeles nytt ägt rum men som nu inte är synligt. Kanske kan man till och med se rumsbyggena som ett slags "modeller" för det måleri som nu utbreder sig på konsthallens väggar. Målningen Preparation (Förberedelse) med sitt tunga möblemang täckt av vita lakan talar för en sådan tolkning. I de högborgerliga hemmen skyddade man förr sina möbler på liknande sätt under de sommarmånader man tillbringade i sommarhus eller på pensionat. Men de vita lakanen leder också tankarna till uppbrott och död: de som en gång brukade möblerna behöver dem inte längre. Familjer, individer men också hela samhällen och kulturer. Tolkningen känner egentligen inga gränser.

Avtäckts
I nästan alla de andra målningarna har interiörerna redan avtäckts, förberedelserna är över och ett nytt skeende kan ta sin början.
Tvärtemot vad konsthallchefen Bo Nilsson påstår i sitt förord till den påkostade och gedigna katalogen är steget från installation till måleri väldigt tidstypiskt. Man kunde nästan säga att Isæus-Berlin hakat på en trend när hon ändrat arbetssätt. Och inget ont i det, allra helst som måleriet bevarar så mycket av de estetiska landvinningar hon gjort i sina installationer. Visst kan man spåra påverkan från andra samtida målare, främst Karin Mamma Andersson, men ändå finns det drag som skiljer ut Meta Isæus-Berlins sätt att formulera sig och som gör verken till hennes egna.

De vitala lockar
Ändå är det tveklöst inför några av de mest vitala och mångfacetterade installationerna man stannar längst. Hos Liljevalchs hamnar man omedelbart innanför entrén i ett av de största och mest pregnanta av
konstnärens tredimensionella verk. I den stora skulptursalen har Isæus-Berlin byggt upp sin senaste (sista?) installation med titeln Jag förlåter ingenting. Ett borgerligt "hem" med fåtölj, bord och bokhylla håller bokstavligen på att dränkas i vatten. Allt är utsatt för detta ihärdiga rinnande vatten som hotar att på sikt demolera och förstöra allt. Det är suggestivt och starkt, ett ofrånkomligt statement som besökaren tvingas acceptera för att sedan kunna gå vidare till "another room".

Använt medel
Vatten har alltid varit ett av Isæus-Berlins mest använda medel för att åstadkomma den känsla av obehag, osäkerhet och nästan spöklik overklighet som häftar vid hennes verk. Och som för övrigt också återfinns i flera målningar. 2001 gjorde hon installationen Ett vattenhem, och redan 1996 stod Chair bedside bed klar. Det har nu rekonstruerats hos Liljevalchs och utgör en ganska tydlig länk till entréverket Jag förlåter ingenting.
Minnet är en av de bärande motivkretsarna i Meta Isæus-Berlins konstnärskap, och här visar hon den fantastiska, vemodiga spöklikt iscensatta installationen Återblickens transparance. "Möbler" från ett hem som en gång kanske fanns, sydda i flortunn organza, bildar ett förgänglighetens sorgsna, vackra spökkabinett. Man får en obehaglig känsla av att allt är för sent och att även det spröda, knappt synliga, svävande lätta som finns kvar skulle kunna utplånas och vara borta vid minsta vindpust. Det är som stod man inför en fantombild, ett Fata morgana. I utställningen ingår för övrigt en målning med just den titeln, en komposition där rummet med sina attribut (bland annat en glödhet spis), landskapet och människorna flyter samman till en både visuell och mental hägring. I andra målningar är människorna visserligen aktörer och närvarande. Men de är nästan alltid underordnade rummet, tydligast i målningen Sista paret. Med sitt uppifrånperspektiv förvandlar målningen det ensamma paret vid krogbordet till rudimentära figurer, medan rummet antar enorma proportioner.

Bearbetar rummet
Kanske kan man läsa detta sätt att bearbeta och gestalta rummet som ett försök att formulera en insikt om just proportioner och styrkeförhållande mellan människan och hennes "rum" i tillvaron. Utställningstitelns lekfulla Fickla vrårna, det vill säga lys upp i det mest undangömda, har inte bara en psykoanalytisk dimension utan är helt enkelt en existentiell ståndpunkt, till vilken konstnären nått fram genom sitt ideliga sökande i såväl inre som yttre vrår och skrymslen.
Liljevalchs konsthall har genom åren presenterat flera så kallade mitt-i-karriären-utställningar. Denna den senaste visar att utställningsidén håller och möjliggör en samlad presentation av samtida konstnärskap, i den ganska krävande miljön som Liljevalchs luftiga salar utgör. Meta Isæus-Berlin har i varje fall fått en mycket lämplig omgivning för sitt intressanta konstnärskap.