Vital karriär samlad
I 36 verk samlas en karriär som sträckte sig över sju decennier och som var vital in i det sista. Sebastian Johans har sett Eli Hembergs konst på Bror Hjorths hus.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När konsthistorien skrivs blir män "konstnärer" och kvinnor "kvinnliga konstnärer" och epitet är aldrig bra, i varje fall så länge de inte handlar om accelererande superlativer och som konsthistoriskt begrepp är "kvinnlig" mer att jämföra med "hötorgs." Om Elli Hemberg som sina manliga generationskamrater hade kunnat använda penseln som en självreflekterande fallossymbol hade hon varit känd för en betydligt större skara än hon är i dag.
Dessbättre kan man just nu möta Elli Hemberg i en översiktlig utställning på Bror Hjorths Hus. I 36 verk samlas en karriär som sträckte sig över sju decennier och som var vital in i det sista.
Elli Hemberg började sin bana som smäktande ljusmålare i det glada 20-talets anda och hittade så småningom ett relativt eget dunkel som med en självsäker formkänsla och en allvarlig underton påminner en hel del om Helene Scherfbecks. Men Elli Hamberg stannade inte där. På femtiotalet rör hon sig mot det abstrakta och tar intryck av Otto G Carlslunds dynamiska symmetri och hittar ett formspråk där en geometrisk balansakt står i centrum. Och via detta drar hon vidare mot det tredimensionella och får på 70-talet, i mogen ålder, ett genombrott i det mindre formatet med en rad spännande skulpturer som på ett förhållandevis radikalt sätt raderar ut skillnaden mellan konst och arkitektur.
Tre självporträtt belyser konstnärens måleriska utveckling. 1938 sitter en självsäker Hemberg framför staffliet med en min som korresponderar med bakgrundens bestämda röda nyanser - övertygad om sin livsuppgift, men ännu relativt osjälvständig i sitt uttryck. Några år och nästan ett helt världskrig senare, 1944, tittar hon allvarlig och sorgklädd på betraktaren. Färg och form har stramats åt, och om man inte visste bättre kunde man tro att konstnären har hittat det uttryck som ska bli hennes slutgiltiga.
Men det tredje självporträttet, från 50-talet, visar att Hemberg inte hade en tanke på att stanna av. I ett ljust arbetsrum syns en stol, ett skrivbord och en rad glada former som drar mot det abstrakta. Två rektangulära fält får representera konstnären som har blivit ett med sitt arbete. Redan så här långt är utvecklingen rätt anmärkningsvärd.
Men det är ändå i det tredimensionella Elli Hamberg kommer till sin fulla rätt. I synnerhet i de arkitektoniska modeller där hon låter form, funktion och samhälle bli ett. Tyvärr har ingen av Hembergs visioner förverkligats i full skala, men de små modellerna i plåt och papp räcker långt, och man kan ju alltid hoppas att det inte är för sent.
En busshållplats som består av ett system av trianglar och ett hus för tropiska klimat, där skillnaden mellan inne och ute är obefintlig, visar en snudd på osannolik tro på människans rätt till kompromisslös form.