Visst kan Linné inspirera

Ännu en Linné-utställning. Nej, kanske inte. Linné-jubileet börjar alltmer likna det urspårade HC Andersen-firandet i Danmark häromåret. Alla firar, men knappast någon är publik.
Det är klart att vi ska fira botanisten, även om han nog kanske inte är ens hälften så berömd i världen som Sverige i allmänhet och Uppsala i synnerhet vill göra gällande. Det massiva bombardemanget av utställningar, böcker, hyllningar och så vidare gör det svårt att se de enskilda eventen med klarsyn. Hela Uppsala har blivit lite dammigt av perukpuder.
Firandet började redan förra året, och en av fjolårets mest sympatiska sommarutställningar i Uppsala var Japan möter Linné, som presenterade tio japanska konstnärers verk på Bror Hjorths hus och i Botaniska trädgården.

Som ett svar på den japanska utställningen i Uppsala har tio Uppsalakonstnärer gjort motsvarande resa, fast i andra riktningen. Uppsala - Tokyo tur och retur samlar Ragnhild Brodow, Tommy Eriksson, Stina Wolter, Bodil Gellermark, Sanne Sihm, Kristina Jansson, Kajsa Haglund, Johan Fremling, Carl G Torstenson och Anders Rönnlund, som samtliga har låtit sig vägledas av Linnés gärningar. I april visades utställningen på the National Science Museum i Tokyo och nu visas utställningen på Bror Hjorths Hus.
Och visst kan Linné inspirera. Hans vandringar, hans artlära, hans binära nomenklatur, hans älskade blommor och själva leran han vandrade runt på i Uppsalas nejder hör till det som har fångat konstnärerna. Som helhet fungerar utställningen hyfsat. Den är vad den utger sig för att vara - en hyllning till den kände mannen i peruken. Men betraktar man de utställda verken var för sig haltar det betänkligt på sina ställen. Det förefaller som om många av konstnärerna också har sökt impulser i den japanska konstens lågmäldhet, och det är kanske ingen dum idé, men då bör man också minnas att det lågmälda kräver en laddad underström för ett fungera. Det blir lätt för trevligt, för hyllande, för trevligt, för oproblematiserat och för sövande. Dock ska man komma ihåg att utställningen skapades platsspecifikt för det naturhistoriska museet i Tokyo, och vad vi får se i Uppsala är mest en rekonstruktion. Det är inte omöjligt att flera av verken, i synnerhet de som inkluderar blommor, fungerade bättre i Japan.

Att det som presenteras här mest är ett minne blir inte minst tydligt när det gäller Carl G Torstensons verk, som redovisas på fotografi. På plats i Tokyo visade Torstenson en installation bestående av inklädda pelare, draperade med ett tyg med mönster av bambublad som virvlade in i en bakomliggande fond där bladen tog formen av japanska ord. Det förefaller ha varit ett effektivt sätt att fånga förbipasserande.
Några av verken fungerar dock också oberoende av miljöbytet och helt på egen hand. Tommy Erikssons New Order utmärker sig exempelvis genom att nyttja humorn effekter och inte bara vördnadsfullt blicka upp på den store vetenskapsmannen. I två montrar har Eriksson skapat egna ordningar och arter med hjälp av platssaker. Vad sägs om en bevingad isbjörn med fiskhuvud eller en familj av grönt som samlar dinosaurier, Teenage Mutant Ninja turtles, gräshoppor och en tång? Mycket underhållande med utomordentligt enkla medel, och dessutom en liten vink om den subjektiva godtycklighet som finns i all vetenskap, hur fin och respekterad den än må vara.

Också Stina Wollters och Ragnhild Brodows verk lyckas fånga betraktaren. Den senare med ett litet växthus, som nästan kunde vara ett genomskinligt kalejdoskop, där olika glaskonstruktioner sluter om varandra och som faktiskt ganska sensuellt diskuterar det mystiska i Linnés sexuallära utan att gå i de uppenbara fällorna av romantiska klichéer. Wollter har gripit nomenklaturen och visar två metallkonstruktioner på vilka ett antal bilder på glas finns fastsatta i två räta vinklar. Bilderna har fått tvådelade namn och visar bland annat krig, svält och våld i olika tappningar, gärna kontrasterat mot ett infällt motiv som visar motsatsen.
Canis utilitatem, nyttig hund, kallas till exempel en bild som både innehåller en överklassig knähund och en farlig best som skäller på en Guantanamofånge. Wollter utmanar Linné och frågar sig vilken värld vi egentligen har uppnått med vår drift till katalogisering. Vi har skapat ordning, visst, men kanske glömde vi någonting viktigare på vägen.

Visst kan Linné inspirera

Utställningen Uppsala - Tokyo samlar tio konstnärer som har inspirerats av Linné i en fungerande men knappast helgjuten utställning, skriver Sebastian Johans.