Vinter i Rothkos färghav
Två av 1900-talets stora målare, Francis Bacon och Mark Rothko, är vinterns magneter hos Tate Britain respektive Tate Modern i London.
Triptych, målning av Francis Bacon från 1972.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gäller även den svenska deltagaren Julia Peirones fotografi Sharphead med en djupt koncentrerad skolflicka med pennan i munnen. Kompositionellt är Peirones bild en av utställningens bästa, i tävlan med favoriter som Paloma Pargacs 100 years of love där en snart hundraårig kvinna vilar under vitt moskitnät medan en yngre kvinna förgyller hennes sista dagar med sång. Bilden bygger kompositionellt huvudsakligen på kontrasten mellan ljus och mörker där ljuset kring den gamla kvinnan ges närmast existentiell karaktär.
Många av bidragen i årets utställning vore värda ett omnämnande. Jag nöjer mig med att utställningens svar på den svenske folkhemsskildraren Lars Tunbjörk är Meredith Andrews fotografi CCCP och att en skicklig bildskapare kan förvandla en plastpåse till en renässanshuvudbonad så som andrepristagaren Hendrik Kerstens gjort i sitt porträtt Bag.
Fotoutställningen hos National Portrait Gallery hör till de återkommande inslagen i en Londonresa mellan jul och nyår. Ett lika självklart val är de Turnerprisnominerade konstnärernas utställning på Tate Britain. Där valde juryn (där svenske Daniel Birnbaum från Staatliche Hochschule für Bildende Künste i Frankfurt ingår) att utse Mark Leckey som vinnare, ett val som ansågs som väntat med tanke på Leckeys redan etablerade berömmelse och mångsidighet. Och visst bjöd hans utställningsbidrag med sin bas i populärkulturens domäner på åtskilligt se- och tänkvärt, men själv hade jag hellre sett att Bangladeshbördiga Runa Islam fått priset för sina underfundiga videofilmer. Inte minst hennes video First day of spring där rikshaförare från hennes hemland är aktörer i ett mångtydigt drama. Även Islams övriga videor håller den komplexa berättarnivå som man väntar sig av en Turnerpristagare.
Vinterns stora utställning hos Tate Britain är den breda presentationen av kosmopoliten Francis Bacons (1909-1992) konstnärskap. Bacons homosexualitet ges stort utrymme i utställningen som innehåller flera starkt berörande porträtt av hans partner George Dyer. Men också ateisten Bacons nästan maniska fixering vid religiösa frågor och inte minst de kyrkliga företrädarnas bristande trovärdighet får stort genomslag i utställningen. Den som tidigare mest betraktat Bacon som en utagerande expressionist får anledning att fördjupa och delvis revidera sin uppfattning av den irländsk-brittiske konstnären. Hos Tate framträder en konstnär som ställt sitt konstnärskap i närkamp med fundamentala mänskliga livsgåtor.
Tate Moderns svar på Tate Britains Baconutställning är en fantastisk presentation av Mark Rothkos (1903-1970) 50-och 60-talsmåleri. Om Baconutställningen får sägas fördjupa bilden av ett känt konstnärskap svarar Rothkoutställningen för en breddning och ett förtydligande av ett lika känt och etablerat oevre.
Rothkos mästerliga färgbehandling i stora dukar som avstår från varje form av representation eller föreställning är välbekant. På Tate får de det utrymme och den rumsliga kontext de behöver för att deras såväl fysiska som konceptuella storhet ska ges rättvisa. Den varsamma ljussättningen låter färgens egen lyster få spela huvudrollen. Som besökare vandrar man omkring i ett färghav av utsökt skönhet. Och visst kan man uppleva Rothkos bilder på en gång som ren materialitet och andlig gestaltning. Konstnären själv tog aldrig ställning i frågan. Det beslutet överlät han till betraktaren:
"If people want sacred experiences they will find them here. If they want profane experiences they´ll find them too. I take no sides."
Det som ger den här utställningen sitt stora värde är inte minst det sena måleri där konstnären övergett de tidigare dominerande röda och violetta kulörerna för ett koloristiskt mörker som vid närmare studium visar sig rymma mängder av färger inneslutna i ett nästan magiskt lager-på-lagermåleri. Dessa bilder från slutet av 60-talet är som uppsamlingsdepåer där konstnären låtit sin paletts färger ingå i ett måleri som förlänar själva mörkret ett ljus som man nog måste tolka som andligt. Dock förmedlat genom en rent fysisk färg och en virtuos hantering av denna. Däri ligger mästerskapet och den imponerande storheten i dessa konstnärens sena verk.
Naturligtvis kan man läsa dessa målningar som ett konstnärskaps och ett livs nedräkning, ett farväl till den palett som varit hans arbetsredskap och medel. Men man kan lika gärna se Rothkos sena måleri som kulmen på och fulländningen av detta livslånga skapande, en närvaro i ett tillstånd där endast det allra mest nödvändiga återstår: mörkret och ljuset, gestaltat genom en osedvanligt radikal reducering och absolut koncentration på själva essensen av hans konst.