Vindlande färd i det blå

Det nonfigurativa, eller det väldigt abstrakta, måleriet är en lång och farlig resa. Nyanserna är oändliga och bakom varje hörn väntar enkel förförelse och eftersom förförelsen är så lättillgänglig riskerar den ofta att bli alldeles för lättsmält. Det kanske låter som ett moraliskt pekoral, men när det gäller färg är det snabba undersköna verkligen en gigantisk fara. Att välja det nonfigurativa måleriet är att välja en svårvunnen kamp med det dekorativa. Inte för att det dekorativa nödvändigtvis utesluter det intressanta, utan för att det dekorativa lätt tar över och förvandlar en målning till en enkel krukväxt när ambitionen är att vara en skog, om bildspråket ursäktas.

En frustande ansats som vill det metafysiska eller utomvärldsliga landar ofta i ett resultat som stannar i en slags, ofta vackert men ganska ospännande och tunt, mentalt stilleben. Jag vet som betraktare nästan inget som kan gripa mig så starkt som djupet i många tunna lager oljefärg i intrikat samverkan, och jag vet heller få eller inga saker som kan irritera, ja, rent av provocera, mig så mycket som just detsamma.
Med ovanstående i åtanke måste man ändå konstatera att varje konstnär som ens försöker är värd en eloge, om inte annat för sitt mod.

I Eva Ryn Johannisens utställning Black Sun, som just nu pågår på Galleri 1, syns en del av problematiken med det nonfigurativa, eller starkt abstraherade, måleriet. Inte så att konstnären nödvändigtvis misslyckas med sina verk. Inte alls, det finns i Ryn Johannissens arbete en tydlig drivkraft och en uppenbar, väldigt respektabel, kärlek till färgen, och ofta dessutom en stor skönhet, som inte är att förakta. Problemet, om man vill peka på ett sådant, är snarast att det syns att ambitionen är så hög att den är svår att leva upp till. Verken vill ofta mer än de levererar.
Utställningen visar ett tjugotal oljemålningar av ganska beskedlig storlek som binds samman av den dominerande färgen blå, som sugande och lite vemodigt jazzar runt från målning till målning. Precis som tidigare jobbar Ryn Johannissen med laverade skikt som kontrasterar mot fällt eller former av annan textur och tjocklek. Det är ett väldigt fysiskt måleri, och det ska sägas att konstnären inom sitt eget spektrum verkar med stor teknisk finess och målmedvetenhet.
Utställningens titelverk, en favorit som sticker ut från helheten en smula, visar en triptyk där bakgrundens pulserande djupblå nyansrikedom befinner sig i en intressant balansakt med två, ganska små, svarta färgfält och en tjock rand av ljusare blå som löper horisontalt genom förgrunden. Det är de små komplikationerna som får Eva Ryn Johannissens bilder att lyfta.

Vindlande färd i det blå

Eva Ryn Johannissens utställning Black Sun tar avstamp i det stora blå och ger sig av på en vindlande och farlig färd, skriver Sebastian Johans.