Vibrerande och kompromisslöst måleri

Någon gång i början av 90-talet förändrades mitt liv. Jag gick i högstadiet och på somrarna brukade jag segla längs Roslagskusten tillsammans med min familj. Havet är alltid trevligt, men familjesemestern befann sig inte helt i fas med mitt nyvunna intresse för Ebba Grön och cigaretter. Att promenera bort ifrån hamnarna och strosa i små, på ytan alltför idylliska, samhällen blev ett sätt att komma bort. I närheten av de flesta hamnar för fritidsbåtar finns det i allmänhet ett litet galleri eller en konstbod, antagligen för att segling i huvudsak är ett medelklassnöje. Oftast visar konstbodarna små oförargliga utställningar med måleri som tematiskt tangerar skärgårdsmiljön och gränsar till hötorgskonst. Ljuva färger, vackra klippor och gäckande horisonter. Jag vill minnas att mitt tonåriga jag, som alltid hade närt ett aktivt ointresse för teckning i skolan, ändå tyckte att det var rätt trevliga bilder. Tills allt ställdes på ända med 60-talsmålningen Rött och trassel av Rune Jansson.

Jag minns inte var, och jag minns inte om jag såg Rött och trassel som målning eller bara återgiven på ett vykort, och det spelar mindre roll. I Rött och trassel möter betraktaren en oljemålning i två fält. Den högra sidan består av ett tunt rinnande lager rött som har dragits ut i några snabba breda linjer, och den vänstra sidan bär, som titeln anger, ett virrvarr av grönt och möjligen blått. Och i Rött och trassel mötte mitt tonåriga jag för första gången en insikt om konsten som någonting utanför vedertagna associationer, utanför fasta regelverk och förutbestämda reaktioner. Plötsligt var konsten inte bara ett nöjaktigt tidsfördriv utan en värld där kommunikationen är fri och inte nödvändigtvis måste ha en agenda. Snabb, temperamentsfull och orädd, men ändå fängslande behaglig. Konsten fungerade väldigt bra med punk och tjuvrökning, det gör den egentligen fortfarande.
Det är med ovanstående i huvudet jag stiger in på Konstakademiens stora retroperspektiva utställning med den nu 90-åriga konstnären.

Rune Jansson debuterade redan 1949 och blev under det tidiga 60-talet en pionjär inom det svenska informella eller spontana måleriet som verkade bortom, eller egentligen snarare i fritt förhållande till, måleriets formella regelverk och tunga tradition. Rött och trassel, som inte är med på utställningen, är ett typexempel på Rune Janssons 60-tal. I sina bästa stunder påminner han om Mark Rothko, fältmålaren framom andra, men är mindre benägen att ge efter för en uppenbar harmonisk skönhet. Rune Janssons 60-talsfält samlar all den energi som fanns i den abstrakta expressionismen och trycker in den i en enkelhet som finns i den minimalism som först några år senare skulle blomma upp och sprida sig över världen.

På Konstakademien visas målningar från sex decennier. Den tidige Jansson är mer föreställande och gillar tjocka färglager, och den senare, från slutet av 70-talet och framåt, har övergett det vilda nonfigurativa till förmån för ett uppbrutet, reducerat eller antytt landskapsmåleri där enstaka linjer tar med sig betraktaren till en hisnande natur. Rune Janssons senare måleri är inte dåligt, men i förhållande till det vildsinta 60-talet framstår de enkla landskapen som ganska tama skapelser. Fast då ska man hålla i minnet att Rune Janssons nonfigurativa eller väldigt abstrakta 60-tal tillhör det bästa man hittar i genren. Se bara på målningen Port i luften, två enkla fält och en okomplicerad figur, på en gång obestämbar och fullständigt vibrerande av kompromisslöshet. Betraktaren har inget annat val än att följa konstnärens eget råd: "Det rör sig endast om att ställa sig bejakande inför händelsernas plötslighet. Att tömma sina minsta fördomar och följa med, att alltid stå som ett förvånande frågetecken inför alla dessa infall och acceptera."

På galleriet Bel'Art pågår dessutom en mindre utställning med nya fotografier och målningar av Rune Jansson. Här finns givetvis inte samma spännvidd som i retroperspektiven och formaten är mindre, men också i prestigelösa detaljbilder från trakterna av hemmet på Kocksgatan på Söder hittar vi konstnärens dragning mot färgfält och ett kännetecknande direkt tilltal.
Rött och trassel är fortfarande en av mina favoritmålningar.

Vibrerande och kompromisslöst måleri

Rune Jansson informella färgfält har en förmåga att förändra liv, konstaterar Sebastian Johans.